med de händelser vi tala om, kanske även med hertigens av Buckingham närvaro i Paris.»
»Gaskognaren är rik på idéer», sade Porthos beundrande. »Jag tycker mycket om att höra honom tala», sade Athos. »Hans dialekt roar mig.»
»Mina herrar», återtog Aramis, »hör nu på mig!»
»Låt oss höra på Aramis», sade de tre vännerna.
»I går var jag på besök hos en lärd teologie doktor, som jag rådfrågar någon gång för mina studier…»
Athos smålog.
»Han bor i ett mycket ödsligt kvarter», fortfor Aramis, »både hans smak och hans stånd fordra det. Nå, i samma ögonblick jag lämnade honom…»
Aramis hejdade sig.
»Nåå?» frågade hans åhörare; »i samma ögonblick du lämnade honom?»
Aramis tycktes göra våld på sig, liksom när man i full fart med att ljuga finner sig hejdad av något oförutsett hinder; men hans tre kamraters blickar voro fästa på honom, deras öron väntade vidöppna, det fanns ingen möjlighet att rygga.
»Denna doktor har en nièce…» fortfor Aramis.
»Åh, det är en nièce med!» avbröt Porthos.
»En högst aktningsvärd dam», sade Aramis.
De tre vännerna började skratta.
»Åh, om ni skratta eller hysa minsta tvivel», återtog Aramis, »så få ni ingenting veta!»
»Vi äro rättrogna som muhamedaner och stumma som katafalker», sade Athos.
»Då fortsätter jag», sade Aramis. Denna nièce kommer emellanåt på besök hos sin onkel; av en händelse befann hon sig där i går på samma gång som jag, och jag måste bjuda henne armen för att föra henne till sin vagn…»
»Åh, hon har en vagn, doktorns nièce!» avbröt Porthos, till vars fel hörde en stor pratsjuka; »en vacker bekantskap, min vän!»
»Porthos», återtog Aramis, »jag har sagt dig mer än en gång, att du är högst ogrannlaga, och att det skadar dig hos damerna.»
»Mina herrar, mina herrar», utbrast d'Artagnan, som började genomskåda äventyret, »saken är allvarsam, låt oss därför försöka att inte skämta, om det är möjligt. Fortsätt, Aramis, fortsätt!»
