Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

inte han oss, så få vi nog tillräcklig betalning på annat håll.»

I detta ögonblick hördes bullret av hastiga steg i trappan, dörren slogs upp häftigt, och den olyckliga krämaren kom inrusande i rummet, där rådplägningen hölls.

»O, mina herrar», skrek han, »rädda mig för guds skull! Det är fyra karlar därnere, som vilja arrestera mig, rädda mig, rädda mig!»

Porthos och Aramis stego upp.

»Ett ögonblick!» utropade d'Artagnan och gav dem en vink att sticka sina halvdragna värjor i skidan. »Det är inte mod, som behövs här, utan klokhet.»

»Men», utropade Porthos, »vi skall väl inte låta…»

»Du skall låta d'Artagnan hållas», sade Athos, »han är, jag upprepar det, det bästa huvudet bland oss, och jag för min del förklarar, att jag lyder honom. Gör vad du finner för gott, d'Artagnan.»

I samma ögonblick visade sig de fyra rättstjänarna i dörren till ytterrummet, men då de sågo fyra musketörer stående där med värja vid sidan, tvekade de att gå längre.

»Stig in, mina herrar, stig in!» ropade d'Artagnan. »Ni äro här i mitt hem, och vi äro alla trogna tjänare till konungen och herr kardinalen.»

»Således, mina herrar, sätta ni er inte emot, att vi verkställa de order vi fått?» frågade den, som tycktes vara truppens anförare.

»Tvärtom, mina herrar, vi ska till och med ge er handräckning, om så behövs.»

»Men vad är det han säger?» mumlade Porthos.

»Du är ett nöt», sade Athos, »tyst bara!»

»Men ni lovade mig ju…» sade den stackars krämaren helt sakta.

»Vi kunna endast rädda er, om vi förbli på fri fot», svarade hastigt och sakta d'Artagnan, »och göra vi min av att försvara er, arresterar man ju oss med er.»

»Ja, men jag tycker i alla fall…»

»Kom in, mina herrar, kom in!» sade d'Artagnan högt; jag har inte någon orsak att ta den här herrn i försvar. Jag har i dag sett honom för första gången — och av vilken anledning sedan! Han kan själv tala om det — för att kräva mig på hyran. Är det inte sant, herr Bonacieux? Svara!»

»Det är rena sanningen», skrek krämaren, »men herrn här talar inte om för er…»

»Håll tyst om mig, håll tyst om mina vänner och i syn-