Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Om ni kunde läsa i mitt hjärta, om det låge blottat för er», sade d'Artagnan, »så skulle ni där finna så mycken nyfikenhet, att ni skulle hysa förbarmande med mig, och så mycken kärlek, att ni ögonblickligen skulle tillfredsställa min nyfikenhet. Man har ingenting att frukta av dem, som älska en!»

»Ni talar bra hastigt om kärlek»! sade den unga kvinnan och skakade på huvudet.

»Det är därför att kärleken kommit till mig hastigt och för första gången och därför att jag inte är tjugu år ännu.»

Den unga kvinnan betraktade honom förstulet.

»Hör på och ni skall finna, att jag redan är på spåren», sade d'Artagnan. »För tre månader sedan var jag nära att få en duell med Aramis för en näsduks skull, som var alldeles lik den ni visade nyss för den där kvinnan inne i hans rum, en näsduk märkt på samma sätt, det är jag säker på.»

»Ni tröttar alldeles ut mig med alla dessa frågor, det måste jag säga!» sade den unga damen.

»Men ni, som är så klok och försiktig, betänk om ni skulle bli gripen och den där näsduken träffades hos er, skulle ni inte då bli komprometterad genom den?»

»Varför det? Initialerna äro ju mina egna: C. B., Constance Bonacieux.»

»Ja, eller Camille de Bois-Tracy.»

»Tyst, ännu en gång, var tyst! Om inte de faror jag är utsatt för kunna återhålla er, så tänk åtminstone på de faror ni själv kan råka ut för!»

»Jag?»

»Ja, just ni. Ni riskerar livet genom att känna mig.»

»I så fall lämnar jag er inte mera.»

»I himlens namn, vid er krigarära, er ridderlighet som adelsman», bönföll den unga kvinnan med knäppta händer, »besvär jag er: gå er väg! Hör, klockan slår tolv, det är den timme man väntar mig!»

»Min fru», sade den unga mannen och bugade sig, »den som ber mig på detta sätt, kan jag ingenting neka — var lugn, jag går!»

»Och ni följer mig inte, spionerar inte?»

»Jag går genast hem till mig.»

»Å, jag visste väl att ni var en ädel ung man!» utbrast fru Bonacieux, i det hon räckte honom ena handen och lade den andra på klappen till en liten port, gömd i muren.

D'Artagnan fattade handen, som räcktes honom, och kysste den varmt.