tagnan sig om: porten hade öppnats och stängts igen, den vackra krämarfrun var försvunnen.
D'Artagnan fortsatte sin väg; han hade givit sitt ord att icke spionera på fru Bonacieux, och om än hennes liv hade berott av det ställe, dit hon begav sig, eller på den person, som sedan skulle följa henne, så skulle d'Artagnan ändå gått hem till sig, eftersom han lovat att göra det. Fem minuter därefter var han på Rue des Fossoyeurs.
»Stackars Athos», sade han, »han kan väl omöjligt förstå vad allt det här vill säga! Förmodligen har han somnat, medan han suttit och väntat på mig, eller också har han vänt om hem och där fått veta, att ett fruntimmer varit hos honom. Ett fruntimmer hos Athos! Nå, än sen då, det var ju ett hos Aramis också! Allt det här är högst besynnerligt, och jag är bra nyfiken att se hur det kommer att sluta.»
»Illa, herre, mycket illa!» äng en röst, som den unga mannen kände igen som Planchet; ty under det han talade högt för sig själv, som mycket tankfulla människor bruka göra, hade han kommit in i gången, längst bort i vilken trappan till hans rum var belägen.
»Vad, illa? Vad menar du, ditt nöt?» frågade d'Artagnan. »Vad har då hänt?»
»Alla möjliga olyckor!»
»Vilka då?»
»Först och främst har herr Athos blivit arresterad.»
»Arresterad! Athos! Varför?»
»Man träffade honom i ert rum, och man tog honom för er.»
»Och av vilka blev han arresterad?»
»Av stadsvakten, som tillkallats av de där svartklädda karlarna ni slog på flykten.»
»Men varför uppgav han inte sitt namn? Varför sade han dem inte, att han var främmande för hela saken?»
»Det aktade han sig väl för, herre; tvärtom kom han fram till mig och viskade: ’Det är din herre, som nu behöver vara fri, och inte jag, eftersom han vet allt och jag ingenting. Man kommer att tro honom häktad, och han får då tid på sig; om tre dagar talar jag om vem jag är, och man blir tvungen att släppa ut mig!»
»Bravo, Athos, ädla hjärta!» mumlade d'Artagnan. »Jag känner igen dig på det där. Nå, och vad gjorde stadsvakten?»
»Fyra man förde bort honom, jag vet inte vart, till Bastiljen eller For-l'Evêque; två stannade kvar med svartroc-
