visade d'Artagnan, att han misstagit sig åtminstone i den ena av sina gissningar.
»Det är inte Aramis!» utropade han.
»Nej, det är inte Aramis, och på ert utrop kan jag höra, att ni tagit mig för en annan, varför jag även ursäktar er.»
»Ni ursäktar mig!» skrek d'Artagnan.
»Ja», svarade den okände. »Låt mig därför passera, eftersom det inte är med mig ni har att göra.»
»Ni har rätt, min herre», sade d'Artagnan, »det är inte med er jag har att göra, det är med damen här.»
»Med denna dam? Ni känner ju henne inte», sade främlingen.
»Ni misstar er, jag känner henne.»
»Åh», utbrast fru Bonacieux i en ton av förebråelse, »jag hade ert hedersord som soldat och adelsman, och jag trodde mig kunna lita på det!»
»Och ni, min fru», sade d'Artagnan förvirrad, »ni hade lovat mig…»
»Tag min arm, madame, och låt oss fortsätta vår väg, sade främlingen.
Men d'Artagnan, förvirrad, slagen, utom sig över allt vad han hörde och såg, stannade orörlig och med korslagda armar framför musketören och fru Bonacieux.
Musketören tog två steg framåt och sköt undan d'Artagnan med handen.
D'Artagnan tog ett språng tillbaka och drog värjan. I samma ögonblick och blixtsnabbt drog den okände sin.
»För guds skull, mylord!» utropade fru Bonacieux, kastade sig mellan de stridande och tog med båda händerna om klingorna.
»Mylord?» utbrast d'Artagnan, och ett ljus gick plötsligt upp för honom. »Mylord? Förlåt, skulle ni möjligen vara…»
»Mylord, hertigen av Buckingham!» sade fru Bonacieux halvhögt. »Och nu står det er fritt att fördärva oss alla.»
»Mylord — min fru — förlåt — jag ber tusen gånger om förlåtelse! Men det förhåller sig så, att jag älskar henne och jag var svartsjuk; ni vet vad det vill säga att älska, mylord, förlåt mig därför och säg mig hur jag skall kunna ge mitt liv för ers nåd!»
»Ni är en präktig ung man», sade Buckingham, i det han räckte d'Artagnan handen, som denne vördnadsfullt tryckte; ni tillbjuder mig edra tjänster, och jag antar ert anbud. Följ oss på tjugu stegs avstånd till Louvren, och om någon spionerar på oss, så döda honom!