Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

några steg, fick tag i en ledstång, träffade med foten ett trappsteg och började stiga uppför en trappa: hertigen räknade två våningar. Sedan vek hon av åt höger, följde en lång korridor, gick därpå ned en trappa, tog ännu några steg, satte en nyckel i ett lås, öppnade en dörr och sköt in hertigen i ett rum, upplyst endast av en nattlampa, och sade: »Stanna här, mylord, man kommer snart till er.» Därpå gick hon ut genom samma dörr, som hon låste igen utanför, så att hertigen bokstavligen var fånge.

Men hur ensam han än befann sig, må man dock icke tro, att hertigen av Buckingham kände sig det minsta orolig; ett av de mest framstående dragen i hans karaktär var begäret efter äventyr och böjelsen för det romaneska. Tapper, djärv och tilltagsen, var det icke första gången han vågade sitt liv på dylika företag; han hade fått veta, att detta föregivna budskap från Anna av Österrike, i tro på vilket han hade kommit till Paris, endast var en snara, men i stället för att vända om till England, hade han, missbrukande den ställning vari man försatt honom, förklarat för drottningen, att han icke skulle resa utan att ha fått träffa henne. Först hade drottningen nekat, men slutligen hade hon börjat frukta, att hertigen, bragt till det yttersta, skulle begå någon dårskap. Hon hade redan beslutit sig för att taga emot honom och att bönfalla honom om att genast resa sin väg, då, samma afton hon fattat detta beslut, fru Bonacieux, som fått i uppdrag att söka upp hertigen och föra honom till Louvren, hade blivit bortförd. Under två dagar saknade man all kunskap om var hon fanns, och allt måste uppskjutas. Men då hon väl blivit fri och åter kommit i förbindelse med La Porte, upptogs förslaget på nytt, och hon hade nu utfört det farliga uppdrag, som hon utan sitt arresterande skulle ha verkställt tre dagar förut.

Då Buckingham blivit ensam, gick han fram till en spegel. Musketöruniformen klädde honom förträffligt.

Vid trettiofem års ålder, som han då räknade, ansågs han, och detta med rätta, för den vackraste ädling och den elegantaste kavaljer i Frankrike och England.

Tvenne konungars gunstling, med en rikedom på miljoner, allsmäktig i ett kungarike, som han upprörde av ett infall och lugnade av en nyck, hade George Villiers, hertig av Buckingham, skapat sig en av dessa fabelaktiga existenser, som under seklernas lopp stå som en häpnadsväckande gåta för eftervärlden.

Säker på sig själv, övertygad om sin makt, viss om att