de lagar, som råda över andra mäns handlingar, icke kunde drabba honom, gick han rakt på det mål han föresatt sig var än detta mål så högt och så bländande, att det varit en dårskap för en annan att ens kasta en blick ditåt. Det var på detta sätt som det lyckats honom att flera gånger närma sig den vackra och stolta Anna av Österrike och att göra sig älskad av henne, tack vare hans bländande egenskaper.
George Villiers ställde sig således som sagt framför en spegel, gav åt sitt vackra ljusa hår de våglinjer, som den tunga hatten hade utplånat, vred upp mustascherna, och med hjärtat svällande av glädje, lycklig och stolt över att ha uppnått det ögonblick, som han så länge åtrått, smålog han mot sig själv av högmod och hopp.
I samma ögonblick öppnades en i väggbonaden dold dörr och en kvinna uppenbarade sig. Buckingham såg denna uppenbarelse i spegeln, och uppgav ett rop: det var drottningen!
Anna av Österrike var vid denna tid tjugusex eller tjugusju år, det vill säga, hon befann sig i hela glansen av sin skönhet.
Hennes hållning och gång voro en drottnings eller en gudinnas; hennes ögon, som kastade smaragdfärgade reflexer, voro underbart vackra och fulla av på samma gång mildhet och majestät. Munnen var liten med friska läppar, och ehuru underläppen, liksom hos alla av huset Österrike, sköt något framom den övre, ägde denna mun i lika grad förmågan att tjusa med sitt småleende som att avvisa med kallt förakt. Hennes hy prisades allmänt för sin sammetslena finhet, händer och armar voro förvånande vackra, och alla tidens skalder besjöngo dem såsom oförlikneliga. Hennes hår slutligen, som i hennes första ungdom varit blont, men som sedan övergått till brunt och som hon bar lätt friserat och med mycket puder, bildade en förtjusande ram kring ett ansikte, vilket den strängaste granskare endast kunnat önska litet mindre rödlett, liksom den mest fordrande skulptör endast skulle önskat, att hennes näsa haft en något finare form.
Buckingham stod ett ögonblick som bländad; aldrig hade Anna av Österrike synts honom så skön, icke ens vid de lysande balerna, festerna och karusellerna. som hon föreföll honom i detta ögonblick, klädd i en enkel robe av vitt satäng och åtföljd av donna Estefana, den enda av hennes spanska hovdamer, som icke blivit förjagad av kungens svartsjuka och av Richelieus förföljelser.
