Anna av Österrike tog ett par steg framåt; Buckingham kastade sig för hennes fötter, och innan drottningen hunnit förekomma det, kysste han fållen av hennes klänning.
»Hertig, ni vet ju redan, att det inte är jag, som låtit skriva till er!»
»Ja, ja, ers majestät!» utropade hertigen. »Jag vet, att jag varit en dåre, en vanvetting, som kunnat tro, att snön skulle få liv, att marmorn skulle kunna värmas; men ack, när man älskar, tror man så lätt på kärleken — dessutom är ju inte denna resa alldeles bortkastad, eftersom jag fått lyckan att se er!»
»Ja», svarade Anna. »Men ni vet, varför och på vad sätt jag samtyckt att se er; jag har gjort det därför att ni, trots alla mina böner, utan känsla för all min oro, envisats att stanna i en stad, där ni utsätter er själv för att förlora livet och mig för att se min heder fläckad: jag har samtyckt att se er för att säga er, att allt skiljer oss åt, havets djup, rikenas fiendskap, edernas helgd. Det är gudlöst att trotsa allt detta, mylord. Jag har slutligen samtyckt att se er för att säga er, att vi aldrig mera få träffas.»
»Tala, madame, tala drottning!» sade Buckingham. »Er stämmas ljuvhet förtar hårdheten i edra ord. Ni talar om gudlöshet! Men gudlösheten ligger i att skilja hjärtan, som Gud skapat för varandra.»
»Mylord», utropade drottningen, »ni glömmer, att jag aldrig sagt, att jag älskar er.»
»Men ni har heller aldrig sagt mig, att ni icke älskar mig, och att säga mig sådana ord, det vore från ers majestäts sida en alltför stor otacksamhet. Ty säg mig, var finner ni väl en kärlek sådan som min, en kärlek som varken tid eller avstånd eller hopplöshet förmår släcka, en kärlek som nöjer sig med ett upphittat band, ett flyktigt ögonkast, ett löst framkastat ord? Det är nu tre år sedan jag såg er för första gången, och det är tre år som jag på detta sätt älskat er! Vill ni, att jag skall säga er, hur ni var klädd den första gången jag såg er? Vill ni, att jag skall beskriva alla prydnadsdetaljerna i er toalett? Ja, vet ni, ännu i denna stund ser jag er tydligt framför mig! Ni satt på golvdynor, som brukas i Spanien, ni bar en robe av grönt siden med broderier i guld och silver, med hängande ärmar, som med stora diamanter voro uppfästa på edra vackra armar, edra hänförande armar; ni hade slutet halskrås, en liten mössa på ert huvud av samma färg som er robe, och i den lilla mössan en hägerfjäder. Ack, min Gud jag sluter ögonen, och
