jag ser er sådan ni då var — jag öppnar dem åter och jag ser er sådan ni nu är, det vill säga hundra gånger skönare!»
»Vilken dårskap!» mumlade Anna av Österrike, som icke hade mod att vredgas på hertigen för att han så väl bevarat hennes bild i sitt hjärta; »vilken dårskap att underhålla en hopplös passion med sådana minnen!»
»Och vad vill ni då, att jag skall leva av? Jag har ju ingenting annat än minnen, jag! Det är min lycka, min skatt, min enda förhoppning. Var gång jag ser er, är det en diamant mera, som jag innesluter i mitt hjärtas hemliga skattkammare. Detta är den fjärde, som ni låter falla och som jag tar upp; ty på tre år, madame, har jag inte sett er mer än fyra gånger: den första var den jag nyss nämnde, den andra hos fru de Chevreuse, den tredje i trädgårdarna i Amiens.»
»Hertig», sade drottningen rodnande, »tala inte om den aftonen!»
»Jo, tvärtom, låtom oss tala om den, det är den lyckligaste, mest strålande stund i mitt liv. Kommer ni ihåg, vilken härlig natt det var? Vad luften var mild och full av vällukter, vad himmeln var djupblå och fullsatt av stjärnor! Ack, denna gång fick jag ett ögonblick vara ensam med er, denna gång var ni nära att säga mig allt, hela tomheten i ert liv, alla ert hjärtas hemliga sorger! Ni stödde er på min arm — ja, just denna arm! Jag kände, då jag böjde mitt huvud ned mot er, hur ert vackra hår vidrörde mitt ansikte, och varje gång kom denna lätta vidröring mig att bäva av sällhet. O, drottning, drottning! Ni vet inte vilken himmelsk salighet, vilken paradisisk glädje som kunna inneslutas i ett sådant ögonblick! Ja, jag ville offra allt, rikedom, ära, hela mitt återstående liv, för ett sådant ögonblick, en sådan natt! Ty den natten, o, drottning, den natten älskade ni mig, det svär jag!
»Mylord, det är möjligt att ställets inflytande, att den vackra aftonens trollmakt; det bedårande i er blick, att med ett ord dessa tusen omständigheter, som ibland sammansvärja sig för att bringa en kvinna på fall, även hopade sig omkring mig denna olycksaliga afton; men som ni själv såg mylord, drottningen kom kvinnan, vars styrka började överge henne, till hjälp, och vid första ord, som ni vågade uttala, vid första djärvhet, som jag hade att frukta från er sida, ropade jag.»
»Ack, ja, ja, det är sant, och en annan kärlek än min skulle ha dukat under för denna prövning, men min kärlek
