»Jag har verkligen hört henne nämna alla de där namnen, monseigneur.»
»Och av vad anledning?»
»Hon sa' att kardinal Richelieu hade lockat hertigen av Buckingham till Paris för att bringa honom på fall och drottningen med honom.»
»Och det yttrade hon verkligen!» utropade kardinalen häftigt.
»Ja, monseigneur, men jag, jag sa' henne, att det var orätt av henne att komma med sådana yttranden och att hans eminens inte kunde tillåta sig att…»
»Tig, ni är ett dumhuvud», sade kardinalen.
»Det var precis vad min hustru svarade mig, monseigneur.»
»Vet ni vem som förde bort er hustru?»
»Nej, monseigneur.»
Men, ni har emellertid edra misstankar?»
»Ja, monseigneur, men som de misstankarna tycktes förarga herr kommissarien, så har jag dem inte längre.»
»Er hustru har kommit undan, visste ni det?»
»Nej, monseigneur, jag fick veta det sedan jag kom i fängelse, och även detta genom herr kommissarien, som tycks vara en mycket hygglig karl.»
Kardinalen undertryckte ett nytt småleende.
»Således vet ni inte vad det blivit av er hustru efter hennes flykt?»
»Inte det allra minsta, monseigneur. Men förmodligen har hon återvänt till Louvren.»
»Ännu klockan ett i morse hade hon inte kommit tillbaka dit.»
»Ack, min Gud, vart har hon då tagit vägen?»
»Var lugn, det skall man nog få reda på. Man döljer ingenting för kardinalen, kardinalen vet allt.»
»Om så är, monseigneur, tror ni, att kardinalen skulle vilja säga mig vart min hustru tagit vägen?»
»Kanske; men först måste ni tala om allt vad ni vet om er hustrus förhållande till fru de Chevreuse.»
»Men, monseigneur, jag vet ingenting om den saken; henne har jag aldrig sett.»
»När ni kom och hämtade er hustru i Louvren, brukade hon då gå direkt hem till er?»
»Nästan aldrig, monseigneur; hon hade uträttningar hos lärftskrämare, och jag följde henne dit.»
»Och hur många voro då dessa lärftskrämare?»
