utan tog ett steg mot drottningens rum, uppfylld av denna bleka och stumma förbittring, som, när den bröt ut, kunde föra denna furste till den kallblodigaste grymhet.
Och likväl hade kardinalen under allt detta ännu icke nämnt ett ord om hertigen av Buckingham.
Det var just i detta ögonblick som herr de Tréville inträdde, kallblodig, artig och med oklanderlig hållning.
Upplyst om vad som försiggick dels genom kardinalens närvaro, dels genom konungens upprörda utseende, kände herr de Tréville sig stark som Simson inför filistéerna.
Ludvig XIII hade redan lagt handen på dörrlåset, men vid bullret, som förorsakades av herr de Trévilles inträde, vände han sig om.
»Ni kommer alldeles lagom, herr de Tréville», utbrast konungen, som, då hans vrede stigit till en viss punkt, icke kunde förställa sig, »och det är vackra saker jag fått höra om edra musketörer!»
»Och jag», sade herr de Tréville kallt, »jag har fått höra vackra saker om ers majestäts civila ämbetsmän.»
»Vad behagas?» sade konungen högdraget.
»Jag har den äran underrätta ers majestäts, fortfor herr de Tréville i samma ton, »att ett sällskap prokuratorer, kommissarier och polistjänstemän, mycket aktningsvärt folk för resten men, som det tycks, mycket förbittrade på uniformen, har tillåtit sig att hemma i ett privat hus arrestera, på öppen gata bortföra och i For-l'Evêque inkasta — och allt detta på en order, som man nekat att visa mig — en av mina eller, rättare sagt, en av edra musketörer, sire, en man av oklanderligt uppförande, med nästan lysande rykte och som är fördelaktigt känd av ers majestät, herr Athos nämligen.»
»Athos?» eftersade konungen maskinmässigt. »Ja, verkligen, jag känner igen det namnet.»
»Ers majestät behagade erinra sig», sade herr de Tréville, »att herr Athos var den musketören, som i den där ledsamma duellen, ni vet, sire, hade den olyckan att svårt såra herr de Cahusac. Apropå, monseigneur», fortfor Tréville, vändande sig till kardinalen, »herr de Cahusac är ju fullt återställd, är det inte så?»
»Jo, tack!» sade kardinalen och bet sig i läppen av förargelse.
»Herr Athos kom således», fortfor herr de Tréville, för att besöka en av sina vänner, en ung béarnare, volontär vid ers majestäts garde, kapten Desessarts’ kompani, men
