Tréville. Sedan slogs herr de Tréville med andra: under sin första resa till Paris fem gånger, efter salig konungens död, tills den unga konungen blev myndig — utan att räkna krigen och belägringarna — sju gånger, och efter denna tid och tills i dag kanske minst hundra gånger. Också är han i dag, trots edikterna, ordonnanserna och arresteringsorderna, kapten vid musketörerna, det vill säga chef för en legion cesarer, som konungen sätter högt värde på och som kardinalen fruktar, han som eljest just icke fruktar någonting, såsom var man vet. Dessutom har herr de Tréville en inkomst av tiotusen écus om året, han är således en mycket stor herre. Han har börjat som du; gå till honom med det här brevet, rätta dig efter honom och sök att göra som han.»
Varpå d'Artagnan den äldre hängde sin egen värja på sonen, kysste honom ömt på båda kinderna och gav honom sin välsignelse.
Då han kom ut från faderns rum, träffade den unga mannen sin mor, som väntade honom med det märkvärdiga receptet, som de nyss givna faderliga råden helt visst skulle förskaffa ett flitigt användande. Avskedet blev här mycket både längre och varmare än det varit nyss, visst icke därför, att ej herr d'Artagnan älskade sin son, som var hans enda avkomma, utan emedan fadern var en man och skulle ansett det en man ovärdigt att överlämna sig åt några känsloutbrott, under det fru d'Artagnan var kvinna och därtill mor. Hon grät bittert, och, låtom oss omtala det till den unga d'Artagnans beröm, trots hans ansträngningar att visa sig fast och lugn som det anstod en blivande musketör, tog naturen ut sin rätt, och han göt mycket tårar, av vilka det knappast lyckades honom att dölja hälften.
Redan samma dag begav den unga mannen sig på väg, utrustad med de tre faderliga gåvorna, vilka som sagt bestodo av femton écus, hästen och brevet till herr de Tréville; de goda råden hade han, som man lätt kan förstå, fått på köpet.
Med ett sådant vademecum fann d'Artagnan sig moraliskt som fysiskt som en trogen avbild av Cervantes’ hjälte, med vilken vi nyss så lyckligt jämfört honom, då vår plikt som historieskrivare ålade oss att teckna hans porträtt. Don Quijote tog väderkvarnar för jättar och fårhjordar för arméer, d'Artagnan tog varje småleende för en förolämpning och varje blick för en utmaning. Följden därav var, att han red med knuten hand ända från Tarbes till Meung och att han förde handen till värjfästet tio gånger om dagen;
