»Att lämna detta uppdrag åt storsigillbevararen Séguier. Det är en sak som helt och hållet ligger inom hans ämbetsplikter.»
»Låt genast skicka efter honom!»
»Han bör vara hemma hos mig, sire; jag bad honom komma till mig, och då jag for till Louvren, gav jag tillsägelse att om han kom, så skulle man låta honom vänta.»
»Låt då strax hämta honom!»
»Ers majestäts befallning skall uppfyllas, men…»
»Vad för men?»
»Men drottningen nekar kanske att lyda.»
»Mina befallningar?»
»Ja, om hon inte vet, att dessa befallningar komma från konungen.»
»Nåväl, för att hon inte må tvivla på det, går jag själv och underrättar henne.»
»Och ers majestät glömmer inte, att jag gjort allt vad jag kunnat för att förebygga en brytning?»
»Ja, herr hertig. Jag vet, att ni är mycket överseende med drottningen, alltför mycket kanhända, och jag förbereder er på, att vi komma att tala om den saken längre fram.»
»När det behagar ers majestät; men jag skall alltid känna mig stolt och lycklig, sire, över att få uppoffra mig för det goda förhållande, som jag önskar se råda mellan er och drottningen.»
»Det är bra, herr kardinal. Men skicka emellertid efter storsigillbevararen, medan jag själv går in till drottningen.»
Och i det han öppnade dörren, begav Ludvig sig ut i korridoren, som förde från hans våning till drottningens.
Drottningen befann sig omgiven av sina hovdamer, fru de Guitaut, fru de Sablé, fru de Montbazon och fru de Guéménée. I ett hörn satt den spanska kammarfrun donna Estefana, som följt henne från Madrid. Fru de Guéménée läste högt, och alla hörde uppmärksamt på utom drottningen, som tvärtom hade anordnat denna läsning för att, under det hon låtsade höra på, kunna överlämna sig åt sina egna tankar.
Dessa tankar, hur förgyllda de än voro av en sista kärleksglimt, voro icke desto mindre dystra. Berövas sin makes förtroende, förföljd av kardinalens hat, emedan han icke kunde förlåta henne att ha avvsat en ljuvare känsla än hatets, ständigt ihågkommande änkedrottningens öde, hur hon hela sitt liv pinats av detta hat — ehuru Maria av Medicis, om man får tro den tidens memoarer, börjat med att be-
