dock slog aldrig näven ned på någons käft och värjan drogs aldrig ur skidan. Icke som om anblicken av den olycksaliga gula klipparen ej framkallade månget löje hos dem han mötte, men som mot sidan av denne klippare skramlade en värja av respektabel längd och ovanför denna värja lyste ett par ögon snarare vilda än stolta, så undertryckte de mötande sin munterhet eller, om munterheten vann överhand över försiktigheten, försökte åtminstone att endast skratta på ena sidan liksom de antika maskerna. D'Artagnan förblev således majestätisk och osårad i sin känslighet ända tills han kom till denna olycksaliga stad Meung.
Men där, just som han steg av hästen vid porten till värdshuset Frimjölnaren, utan att någon, vare sig värd, kypare eller stalldräng, kom och tog emot tyglarna, varsnade d'Artagnan i ett halvöppet fönster i bottenvåningen en adelsman med reslig, vacker figur och stolt min, ehuru med ett något surmulet uttryck, och som talade med två personer, som syntes vördnadsfullt höra på honom. D'Artagnan trodde sig helt naturligt enligt sin vana utgöra föremålet för deras samtal och lyssnade därför. Denna gång misstog han sig endast till hälften, ty visserligen var det icke fråga om honom själv, men väl om hans häst. Adelsmannen tycktes för sina åhörare uppräkna alla hästens egenskaper, och då, som sagt, åhörarna syntes hysa stor vördnad för den berättande, brusto de varje ögonblick i skratt. Och då endast ett halvt löje var nog för att väcka den lättretlige unga mannens vrede, fattar man lätt, vilken verkan så mycken bullrande munterhet måste göra på honom.
Emellertid ville d'Artagnan först undersöka deras fysionomi, som så fräckt gjorde narr av honom. Han fäste sin stolta blick på främlingen och såg, att det var en man på fyrtio eller femtio år med svarta, genomborrande ögon, blek hy, starkt markerad näsa och svarta, välvårdade mustascher; han var klädd i violett tröja och knäbyxor med snören av samma färg, utan andra prydnader än de vanliga slitsarna, genom vilka skjortan lyste fram. Dräkten, ehuru ny, såg skrynklig ut som en resdräkt, som länge legat nedpackad i en kappsäck. D'Artagnan gjorde alla dessa iakttagelser med snabbheten hos den mest noggranna iakttagare och antagligen ledd av en instinktlik känsla, som sade honom, att denne okände skulle komma att ha ett stort inflytande på hans framtida liv.
I samma ögonblick som d'Artagnan fäste sin blick på adelsmannen i violett tröja, gjorde denne i fråga om den
