Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


béarnska springaren en av sina klyftigaste och fyndigaste anmärkningar, så att hans båda åhörare brusto i gapskratt, och han själv lät mot sin vana ett blekt smålöje, om man kan tala om ett sådant, glida över sitt ansikte. Denna gång, därom fanns icke något tvivel, var d'Artagnan verkligt förolämpad. Uppfylld av denna övertygelse drog han ned mössan djupare i pannan, och i det han försökte härma några hovlater, som han i Gascogne sett användas av förnäma herrar, nalkades han med ena handen på värjfästet och den andra stödd på höften. Olyckligtvis överväldigades han av sin vrede alltmera, ju närmare han kom, och i stället för de värdiga och stolta ord, varmed han ämnat framföra sin utmaning, fann han på spetsen av sin tunga endast en plump personlig förolämpning, som han lät åtföljas av en ursinnig åtbörd.

»Hör på, min herre», skrek han, »ni, som döljer er bakom gardinen där — ja just ni! Säg mig, vad är det ni skrattar åt, så att vi få skratta tillsammans.»

Adelsmannen flyttade långsamt blicken från hästen till ryttaren som om han behövt någon tid för att fatta, att det var till honom man ställde ett så besynnerligt och förebrående tal; när han så icke längre kunde hysa något tvivel om den saken, rynkade han lätt ögonbrynen, och efter en tämligen lång paus svarade han i en ton av ironi och oförskämdhet omöjlig att beskriva:

»Jag talar inte till er, herre.»

»Men jag talar till er!» utbrast den unga mannen, ursinnig över denna blandning av oförsynthet och fint sätt, god ton och missaktning.

Den okände betraktade honom ännu ett ögonblick med ett lätt småleende, och i det han drog sig tillbaka från fönstret, gick han sakta ut ur värdshuset och ställde sig ett par steg från d'Artagnan, mitt för hans häst. Hans lugna hållning och gäckande min fördubblade munterheten hos de två, han talat med och som stannat kvar på sin plats vid fönstret.

»Den där hästen är alldeles säkert eller, rättare sagt, har i sin ungdom varit ranunkelgul, återtog den okände, i det han fortsatte sina påbörjade undersökningar, vändande sig till sina åhörare i fönstret utan att på minsta vis synas lägga märke till d'Artagnans ursinne, ehuru denne ställde sig mellan honom och dem. »Det är en färg mycket känd i botaniken, men hittills ytterst sällsynt hos hästar.»

»Den skrattar åt hästen som inte vågar skratta åt ryttaren!» skrek herr de Trévilles medtävlare ursinnig.