»Jag skrattar inte ofta, min herre», svarade den okände, »som ni troligen själv kan se på mitt ansikte, men i alla fall förbehåller jag mig rättigheten att skratta, när det roar mig!»
»Och jag», utbrast Artagnan, »tillåter inte att man skrattar, när det inte roar mig!»
»Verkligen?» fortfor den okände lugnare än någonsin. »Nåja, det är ju alldeles riktigt.»
Och i det han svängde om på klacken, ämnade han gå tillbaka in genom värdshusets stora port, utanför vilken d'Artagnan vid sin ankomst sett en färdigsadlad häst.
Men d'Artagnans karaktär var icke sådan, att han på detta sätt ville släppa en man, som haft den oförsyntheten att göra narr av honom. Han drog värjan helt och hållet och satte efter honom ropande:
»Vänd er om, vänd er om, herr gyckelmakare, så att jag inte sticker ned er bakifrån!»
»Sticker ner mig?» svarade den andre, i det han gjorde en ny vändning på klacken och betraktade den unge mannen med lika mycket förvåning som förakt. »Seså, seså, min bästa herre, ni är galen!»
Därpå tillade han halvhögt, som om han talat för sig själv:
»Förargligt ändå! Vilket fynd för hans majestät, som söker tappert folk överallt, för att rekrytera sina musketörer.»
Han hade knappast talat ut, förrän d'Artagnan gjorde ett så häftigt utfall med sin värja, att om icke främlingen gjort ett hastigt språng bakåt, skulle han troligen ha skämtat för sista gången. Den okände insåg nu att här var fråga om något mer än skämt, varför han drog värjan, hälsade motståndaren och ställde sig i gard. Men i samma ögonblick kommo hans båda åhörare, åtföljda av värden, och kastade sig över d'Artagnan med kraftiga slag av käppar, eldtänger och skyfflar. Detta åstadkom en så hastig och fullständig diversion i anfallet, att d'Artagnans motståndare, medan denne vände sig om för att parera denna hagelskur av slag, åter stack värjan i skidan med samma omsorg, varmed han dragit den, och från att ha varit nära att bli deltagare i striden åter blev åskådare, en roll som han utförde med sitt vanliga lugn, ehuru han icke kunde låta bli att utbrista:
»Må fan ta dessa gaskognare! Sätt upp honom på hans citrongula häst och må han ge sig i väg!»
»Inte innan jag dödat dig, din fega usling!» skrek d'Artagnan, allt under det han så gott han kunde höll stånd
