tons häst hade nu hunnit upp dem och galopperade utan ryttare i sitt led.
»Nu ha vi emellertid en reservhäst», sade Athos.
Jag skulle tycka mer om en hatt», sade d'Artagnan, »min rycktes bort av en kula. Det var sannerligen tur, att brevet inte var i hatten.»
»Men för tusan, de komma att döda den stackars Porthos, då han kommer hit», sade Aramis.
»Om Porthos vore på benen, skulle han nu ha hunnit upp oss», sade Athos. »Min tro är, att fyllbulten nyktrade till på stridsplatsen.»
Man galopperade ännu två timmar, ehuru hästarna voro så uttröttade, att man fruktade, att de snart skulle neka vidare tjänst.
De resande hade vikit av från stora vägen i hopp om att därigenom bli mindre oroade; men i Crévecoeur förklarade Aramis, att han icke förmådde rida längre. Det hade verkligen behövts allt det mod, han dolde under sitt eleganta yttre och sitt fina sätt, för att kunna hålla ut så länge. I varje ögonblick bleknade han, och man måste hålla i honom på hästen; man lyfte därför av honom vid porten till ett värdshus och lät honom behålla kvar Bazin, som för övrigt i en skärmytsling var mera till besvär än nytta, varpå man fortsatte i hopp om att få taga nattkvarter i Amiens.
»Anamma!» sade Athos, när de åter voro på väg, reducerade till två herrar och två betjänter, Grimaud och Planchet, »jag skall inte låta lura mig en gång till, och jag ansvarar för, att man inte skall få mig att öppna munnen eller draga värjan, förrän vi kommit till Calais. Jag svär att…»
»Låt oss inte svära», sade d'Artagnan, »utan hellre galoppera, om våra hästar bara inte ha något emot det.»
Och de satte sporrarna i sidorna på hästarna, som pådrivna på detta kraftiga sätt tycktes återvinna krafterna. Vid midnatt voro de framme i Amiens och stego av vid värdshuset Gyllene liljan.
Värdshusvärden såg ut att vara den hyggligaste människa i världen, han tog emot resenärerna med en ljusstake i ena handen och sin bomullsmössa i den andra; han ville inhysa de båda herrarna var och en i ett utmärkt vackert rum, men olyckligtvis lågo dessa rum i var sin ända av värdshuset. D'Artagnan och Athos avböjde förslaget. Värden svarade, att han emellertid icke hade några andra rum, som voro goda nog åt deras excellenser; men de resande förklarade,
