Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


utan att rygga tillbaka ett steg för sina motståndare, som överhopade honom med slag.

»En ny gaskognad!» mumlade adelsmannen. »På min ära, dessa gaskognare äro oförbätterliga! Fortsätt dansen då, eftersom han ovillkorligen vill ha det så. När han fått nog, säger han väl ifrån.»

Men den okände visste icke ännu, vilken galenpanna han hade att göra med. D'Artagnan var icke den, som någonsin begärde pardon. Alltså fortsattes striden ännu några sekunder, men till sist tappade d'Artagnan alldeles uttröttad sin värja, som slogs itu av ett käppslag. Ett nytt slag, som träffade honom i pannan, fällde honom nästan i samma ögonblick till marken, där han blev liggande, blödande starkt och nästan medvetslös.

I detta ögonblick kom man springande från alla håll till stridsplatsen. Värden, som fruktade skandal, bar med tillhjälp av sina tjänare den sårade in i köket, där man ägnade honom den första hjälpen.

Vad adelsmannen angår, hade han återtagit sin plats vid fönstret och betraktade med en viss otålighet hela denna folkhop, åt vars kvarstannande han syntes på det högsta förarga sig.

»Nå, hur är det med den där galningen?» frågade han, i det han vände sig om vid ljudet av dörren, som öppnades, och ställde sin fråga till värden, som kom för att göra sig underrättad om hans välbefinnande.

»Ers excellens är fullkomligt oskadad?» frågade värden,

»Ja, fullkomligt, min kära värd, och det är jag som frågar er, hur det är med den unga mannen.»

»Han tar sig nu, fast han miste sansen nyss», svarade värden.

»Verkligen?»

»Ja, men innan han miste sansen, uppbjöd han alla sina krafter för att ropa på er och utmana er.»

»Det är då själva djävulen i egen person den där oförvägna sällen!» utbrast den okände.

»Ånej, ers excellens, det är inte djävulen», svarade värden med föraktfull min, för medan han var sanslös, passade vi på och undersökte hans saker, och han har i sitt bylte endast en skjorta och i börsen endast tolv écus, vilket inte hindrade honom, innan han miste sansen, att låta förstå, att om en sak som denna hade hänt honom i Paris, skulle ni genast fått ångra det, under det ni här inte behöver ångra det förrän efteråt.»