Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Det måtte ni väl veta, eftersom jag hade givit befallning om att sadla min häst. Har jag inte blivit åtlydd?»

»Jo, för all del, och som ers excellens själv kunnat se, väntar hästen utanför stora porten alldeles färdig till resan.»

»Det är bra, gör då som jag sagt.»

»För tusan!» tänkte värden. »Skulle han vara rädd för den där pojken?» Men ett befallande ögonkast från den okände avbröt honom tvärt i hans tankegång, han hälsade ödmjukt och gick.

»Det går inte an, att mylady blir sedd av den där token», fortfor den okände för sig själv. »Det kan inte dröja länge förrän hon kommer, hon är till och med redan försenad. Det är bestämt klokare, att jag stiger till häst och rider emot henne… Om jag bara kunde få veta, vad det där brevet till herr de Tréville innehåller!»

Och fortfarande mumlande för sig själv begav den okände sig på väg till köket.

Under tiden hade värden, som icke betvivlade, att det var den unga mannens närvaro, som jagade bort den okände från hans värdshus, gått upp på sin hustrus rum och där funnit den unga mannen nu äntligen igen vid sans. Genom att föreställa honom, att polisen kunde bereda honom en obehaglig efterräkning, för att han sökt strid med en förnäm herre — ty enligt värdens åsikt kunde den okände icke vara något annat — lyckades värden förmå honom att trots sin svaghet stiga upp och fortsätta färden. Till hälften bedövad, utan tröja och med huvudet omlindat med bandager, steg d'Artagnan upp, och påskyndad av värden, började han gå utför trappan; men nedkommen i köket var det första han fick se ingen mer eller mindre än hans motståndare, som stod och pratade helt lugnt vid fotsteget till en väldig kaross, förspänd med två stora normandiska hästar.

Den han talade med och vars huvud syntes i vagnsfönstret, var ett fruntimmer på tjugu eller tjugutvå år. Vi ha redan framhållit, med vilken snabbt forskande blick d'Artagnan kunde uppfatta ett helt ansikte; han såg därför vid första ögonkastet, att damen var ung och vacker. Och denna skönhet slog honom så mycket mera, som den var fullkomligt främmande här i de sydliga landsdelar, som d'Artagnan kallat sitt hem. Det var en blek och blond kvinna, med långt, lockigt hår, som föll ned på axlarna, stora blå, trånande ögon, rosenröda läppar och alabastervita händer. Hon samtalade mycket livligt med den okände.