Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Alltså befaller hans eminens…» sade damen.

»Att ni ögonblickligen återvänder till England och genast underrättar honom, om hertigen lämnat London.»

»Och mina övriga instruktioner?» frågade den vackra resanden.

»De äro inneslutna i detta skrin, som ni inte får öppna förrän på andra sidan Kanalen.»

»Det är bra; och ni — vad skall ni göra?»

»Jag vänder om till Paris.»

»Utan att tukta den där oförskämda lilla pojken?» frågade damen.

Den okände ämnade svara, men i samma ögonblick han öppnade munnen, kom d'Artagnan, som hört alltsammans, utrusande genom porten.

»Det är den där oförskämda lilla pojken, som tuktar andra», utropade han, »och jag hoppas, att den här gången den han skall tukta inte kommer undan lika lätt som förra gången!»

»Inte kommer undan?» svarade den okände och rynkade ögonbrynen.

»Nej, i närvaro av ett fruntimmer vågar ni inte fly, förmodar jag.»

»Kom ihåg», utropade mylady, då hon såg adelsmannen föra handen till värjan, »att minsta dröjsmål kan förstöra allt sammans!»

»Ni har rätt», svarade främlingen, »res ni därför åt ert håll, så reser jag åt mitt.»

Och hälsande damen med en böjning på huvudet kastade han sig upp på sin häst, under det vagnens kusk piskade på sina. De båda samtalande gåvo sig således av i galopp, var och en åt sitt håll av gatan.

»Stopp! Er räkning!» skrek värden, vars vördnad för den resande förbyttes i djup missaktning, då han såg hohom fara sin väg utan att betala vad han var skyldig.

»Betala du, din slyngel!» skrek den alltjämt galopperande adelsmannen till sin betjänt, som slängde några silvermynt för värdens fötter och började galoppera efter sin herre.

»Å, fega usling! Falska ädling!» ropade d'Artagnan, i det han i sin ordning sprang efter betjänten.

Men den sårade var ännu för svag att tåla en så häftig rörelse. Knappt hade han tagit tio steg, förrän det susade för öronen på honom, och han föll omkull mitt på gatan, ropande ännu i fallet:

»Fega usling! Fega usling! Fega usling!»