Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Han är verkligen bra feg», mumlade värden, i det han gick fram till d'Artagnan och genom detta smicker sökte ställa sig in hos den stackars gossen, liksom fabelns häger med sin snigel.

»Ja, mycket feg», sade d'Artagnan; »men hon var mycket vacker.»

»Vilken hon?» frågade värden.

»Mylady!» framstötte d'Artagnan och förlorade för andra gången sansen.

»Det är detsamma», tänkte värden, »jag mister två, men jag har den här kvar, som jag är säker på att få behålla åtminstone några dar. Det är alltid elva écus jag förtjänar.

»Dessa elva écus utgjorde, som läsaren erinrar sig, just den summa, som återstod i d'Artagnans börs.

Värden räknade på elva dagars sjukdom efter en écu om dagen, men han hade gjort upp räkningen utan gästen! Dagen därpå. klockan fem på morgonen steg d'Artagnan upp, gick själv ned i köket, begärde utom några andra ingredienser, till vilka vi icke fått förteckningen, vin, olja, rosmarin, och med moderns recept i handen lagade han i ordning åt sig en salva, med vilken han smorde sina många blessyrer, lade själv på nya förband och ville icke ha någon läkarhjälp. Tack vare utan tvivel de verksamma egenskaperna hos zigenerskans läkemedel och kanske även tack vare frånvaron av alla doktorer, var d'Artagnan på benen samma afton och nästan alldeles botad dagen därpå.

Men när han skulle betala rosmarinen, oljan och vinet, hans enda utgift för egen del, eftersom han fört absolut diet, under det däremot den gula hästen, efter värdens utsago åtminstone, hade ätit tre gånger mer än man med skäl kunnat vänta av hans kroppsstorlek, fann d'Artagnan i sin ficka endast den lilla nötta sammetsbörsen och de elva écus den innehöll, men det till herr de Tréville adresserade brevet hade försvunnit.

Den unga mannen började att med ett stort tålamod söka efter brevet, i det han väl tjugu gånger vände ut och in på sina fickor och lommor, grävde och grävde om igen i sin nattsäck, öppnade och tillslöt börsen. Men då han kommit till den övertygelsen, att brevet var och förblev borta, fick han sitt tredje anfall av raseri, som så när hade gjort en ny förbrukning av vin och aromatisk olja behövlig; ty när man såg denna unga vildhjärna åter brusa upp och hota att slå sönder allt, som fanns i huset, om man icke skaffade reda på hans brev, hade värden redan fått fatt i ett jakt-