nor foro ut till Saint-Cloud och ville vara så osedda som möjligt, men ändå tvivlade icke d'Artagnan ett ögonblick på, att det just var fru Bonacieux, som färjkarlen lagt märke till. D'Artagnan begagnade sig av lampan, som brann i färjkarlens stuga för att ännu en gång läsa igenom fru Bonacieux’ biljett och försäkra sig om, att han icke misstagit sig, att mötet verkligen var i Saint-Cloud och icke på något annat ställe, utanför herr d'Estrées paviljong och icke på någon annan gata.
Allt bidrog att bevisa d'Artagnan, att hans aningar icke bedrogo honom och att någon stor olycka verkligen hade inträffat.
Han återvände springande till slottet; det föreföll honom som om under hans frånvaro kanske något nytt tilldragit sig borta vid paviljongen och att några upplysningar väntade honom där.
Gränden var alldeles folktom, samma stilla och milda ljus som förut spred sig från fönstret.
D'Artagnan kom då att tänka på det där lilla blinda och döva rucklet inne i trädgården, som dock utan tvivel hade sett något och kanske även kunde tala om det.
Porten till trädgården var stängd, men han hoppade över häcken, och trots skallet av en bandhund gick han fram till stugan.
På de första bultningarna kom intet svar. Dödstystnad rådde inne i kojan liksom i paviljongen, men som denna koja var hans sista förhoppning, så var han envis och fortfor att bulta.
Om en stund tyckte han sig höra ett sakta ljud därinne, ett förskrämt ljud, som självt tycktes darra för att bli hört.
Då slutade d'Artagnan att bulta och började i stället bedja i en ton så full av oro och av löften, av förfäran och inställsamhet, att hans röst måste lugna den räddaste. Slutligen öppnades en gammal maskstungen fönsterlucka eller, rättare sagt, sköts upp på glänt men stängdes genast igen, så snart skenet från en usel lampa, som brann i ett hörn, hunnit belysa d'Artagnans axelgehäng, värjfäste och pistolknappar. Men hur hastig än denna rörelse varit, hade d'Artagnan likväl hunnit varsna ett gubbansikte.
»För Guds skull», sade han, »hör på vad jag har att säga! Jag väntade någon, som inte kommit, och jag dör av oro. Har det hänt någon olycka här i granskapet? Tala?»
Fönstret öppnades åter långsamt och samma ansikte visade sig på nytt, men det var nu ännu blekare än nyss.
