mottagen; i de värdshus, som gå illa, råder den värsta oordning i allt, och den resande blir ett offer för värdens brydsamma ställning. Också skulle jag, som reser mycket, i synnerhet den här vägen, gärna vilja se, att alla värdshusvärdar gjorde goda affärer.»
»Ja, verkligen», sade värden, »det förefaller mig som det inte vore första gången jag har den äran att se min herre.»
»Bah! Jag har väl minst tio gånger färdats genom Chantilly, och på de tio gångerna har jag åtminstone tre eller fyra gånger tagit in hos er. Det är väl inte mer än tio eller tolv dagar, sedan jag var här senast; jag följde några vänner, några musketörer, och till bevis därpå kan jag nämna, att en av dem råkade i ordväxling med en främmande person, en okänd, som sökte gräl med honom, av vilken orsak vet jag inte.»
»Ja visst», sade värden, »det minns jag mycket väl. Är det inte herr Porthos ers nåd menar?»
»Jo, det är just namnet på min reskamrat. Ack min Gud, min kära värd, säg mig: det har väl inte hänt honom någon olycka?»
»Men ers nåd har väl reda på att han inte kunde fortsätta resan?»
»Ja, han lovade verkligen att söka upp oss, men vi ha inte sett skymten av honom.»
»Han har gjort oss den äran att stanna här.»
»Vad säger ni! Har han gjort er den äran att stanna här?»
»Ja, ers nåd, här i mitt värdshus. Vi äro till och med ganska oroliga.»
»Varför då?»
»Jo, för vissa skulder han gjort.»
»Det vet jag visst! De skulder han gjort, betalar han nog.»
»Ack, ers nåd, ni gjuter balsam i mitt sår. Vi ha givit honom mycket stor kredit, och senast i morse förklarade doktorn, att om inte herr Porthos betalade honom, skulle han hålla sig till mig, eftersom det var jag, som skickat efter honom.»
»Men är då Porthos sårad?»
»Det kan jag verkligen inte säga, ers nåd.»
»Vafalls, kan inte säga det? Ni borde väl veta det bättre; än någon annan.»
»Ja, men i vårt yrke säger man inte allt vad man vet, ers
