stackars fars omtänksamhet att uppfostra oss i var sin religion.»
»Som ni säger, min kära Mousqueton, er far måtte verkligen ha varit en listig sälle. Ni påstår således, att den präktiga karlen även var en smula tjuvskytt på lediga stunder?»
»Ja, och det var han, som lärde mig att gillra en snara och lägga ut en krok. Och när jag nu såg, att vår värd här, den snålvargen, inte ville ge oss annat än den grövsta föda, som kunnat passa för bönder, men inte för två så klena magar som våra, så började jag på att utöva mitt gamla yrke emellanåt När jag tog mig en promenad i hans höghet prinsens skogar, lade jag ut en snara här och där vid villebrådsstigarna, och när jag låg och vilade vid hans höghets insjöar, passade jag på och slängde ut en krok. Så att nu gudskelov fattas oss, som herrn kan se, varken rapphöns eller kaniner, karp eller ål, allt lätt och sund föda, passande för en sjuk.»
»Men vinet då», sade d'Artagnan, »vem består vinet? Är det värden?»
»Det kan man svara både ja och nej på.»
»Vad vill det säga?»
»Han består det, det är sant, men han vet inte av att han har den äran.»
»Förklara er, Mousqueton, ert samtal är mycket lärorikt.»
»Saken är den, herre, att jag under mina vandringar träffat på en spanjor, som har sett många land, bland andra även Nya världen.»
»Men vad har Nya världen att göra med buteljerna, som stå där på skrivbordet och byrån?»
»Tålamod, herre, var sak har sin tid! Jag kommer snart dit.»
»Alldeles riktigt, Mousqueton; jag litar på edra ord och hör på.»
»Den där spanjoren hade i sin tjänst en betjänt, som följt honom på hans resa till Mexiko. Den där betjänten var en landsman till mig, och vi blevo snart förtrogna vänner, i synnerhet som vi voro mycket lika till karaktär. Båda tyckte vi om jakt mer än något annat, och han talade om för mig, hur infödingarna på pampas brukade jaga tigrar och buffeloxar endast med rännsnaror, som de kastade kring halsen på de där förfärliga djuren. Först ville jag inte tro, att man kunde bli så skicklig, att man kunde på tjugu eller trettio stegs avstånd kasta ändan av ett tåg vart man ville; men när jag fick tydliga bevis på saken, måste jag naturligt-
