i förbifarten komma och hämta Porthos i värdshuset Grand-Saint-Martin, om han ännu vore kvar där.
Porthos svarade, att efter all sannolikhet skulle hans vrickning icke tillåta honom att till dess lämna platsen. Dessutom måste han stanna i Chantilly för att avvakta svar från sin hertiginna.
D'Artagnan önskade honom ett snart och gott svar, och sedan han ännu en gång anbefallt Porthos åt Mousquetons omsorger och betalt sin skuld till värden, begav han sig i väg med Planchet, nu befriad från en av sina handhästar.
26.
ARAMIS’ TEOLOGISKA DISPUTATION
D'Artagnan hade icke sagt ett ord till Porthos varken om hans blessyr eller hans prokuratorska. Så ung än vår béarnare var, var han dock en mycket klok och förståndig gosse. Följaktligen hade han även låtsat tro allt vad den skrytsamma musketören berättat för honom, övertygad som han var, att ingen vänskap håller stånd mot en uppdagad hemlighet, i synnerhet om denna hemlighet har med fåfängan att skaffa; dessutom har man ju alltid en viss moralisk överlägsenhet över dem, vilkas liv man känner till. Och d'Artagnan, som hade sina framtidsplaner och som föresatte sig att göra sina tre kamrater till verktyg för sin lycka, hade ingenting emot att i god tid kunna i sin hand förena de osynliga trådar, med vilkas tillhjälp han räknade på att kunna leda dem.
Emellertid tryckte under hela vägen en djup sorgsenhet hans hjärta; han tänkte på den unga och vackra fru Bonacieux, som skulle skänkt honom lönen för hans tillgivenhet. Men, låtom oss skynda att erkänna det, den unga mannens djupa nedslagenhet berodde mindre på sorgen och saknaden över den sällhet han gått miste om, än på den fruktan han kände, att någon olycka skulle hända den stackars kvinnan. För honom fanns icke något tvivel om den saken, att hon hade fallit ett offer för kardinalens hämnd, och som man vet, var kardinalens hämnd fruktansvärd. Hur han själv kunnat finna nåd inför ministerns ögon, detta var något han själv var okunnig om, men som herr de Cavois förmod-
