»Jesus, vad säger ni? Den stackars gossen! Nej, min herre, det är inte något fruntimmer.»
»Vem är då hos honom?»
»Kyrkoherden i Montdidier och jesuiterpriorn i Amiens.»
»Min Gud», utropade d'Artagnan, »skulle den stackars gossen vara sämre?»
»Nej, tvärtom, men till följd av sin sjukdom har han blivit väckt, och han har bestämt sig för att inträda i kyrkans tjänst.»
»Det var sant», sade d'Artagnan, »jag glömde att han var musketör endast tills vidare.»
»Herrn önskar således fortfarande att träffa honom?»
»Mer än någonsin.»
»Nå, om herrn då bara går uppför trappan till höger på gården, andra våningen, nummer fem.»
D'Artagnan skyndade att följa anvisningen och fann en av dessa yttertrappor, som man ännu i dag ser på gårdarna till gamla värdshus. Men så alldeles lätt kom man icke till den blivande abbén, de trånga passen till Aramis’ rum voro nästan lika väl bevakade som Armidas trädgårdar. Bazin hade fattat posto i korridoren och spärrade vägen för honom med så mycket större oförskräckthet som han äntligen efter många års prövningar såg sig nära att uppnå det mål han i alla tider eftersträvat.
Den stackars Bazins dröm hade nämligen alltid varit att få tjäna en kyrkans man, och han avvaktade med otålighet det ivrigt efterlängtade ögonblick i framtiden, då Aramis skulle kasta bort musketörrocken för att ikläda sig kaftanen. Endast den unga mannens dagligen förnyade löfte, att den stunden nu icke kunde vara avlägsen, hade förmått Bazin att stanna i en musketörs tjänst, en tjänst, som, enligt vad han själv sade, icke kunde annat än medföra hans själs fördärv.
Bazin var således utom sig av glädje. Enligt all sannolikhet skulle hans herre den här gången icke taga tillbaka sitt beslut. Den fysiska och den moraliska smärtan tillsammans hade åstadkommit denna så mycket efterlängtade verkan. Aramis, som var sjuk till både kropp och själ, hade äntligen riktat sina blickar och sina tankar på religionen, och han hade betraktat som en vink av försynen den dubbla olycka, som hänt honom, nämligen hans älskarinnas plötsliga försvinnande och hans blessyr i axeln.
Man kan lätt förstå, att ingenting kunde i hans nuvarande sinnesförfattning vara obehagligare för Bazin än just d'Ar-
