tagnans ankomst, som kunde kasta hans herre tillbaka i virveln av värdsliga tankar, som så länge ryckt honom med sig. Han beslöt således att tappert försvara dörren, och då han icke i strid med värdinnans utsago kunde påstå, att hans herre ej var hemma, försökte han att bevisa den nykomne, att det skulle vara höjden av taktlöshet att nu komma och störa hans herre i den fromma sammankomst, som han hade börjat tidigt på morgonen och som, enligt vad Bazin påstod, icke kunde vara slut förrän på aftonen.
Men d'Artagnan brydde sig icke om mäster Bazins vältaliga föredrag, och som han icke hade lust att inlåta sig i någon ordstrid med sin väns betjänt, sköt han honom helt enkelt åt sidan med ena handen och vred med den andra om låsvredet till dörren n:r 5.
Dörren gick upp och d'Artagnan trädde in i rummet.
Aramis, klädd i svart rock och med hjässan betäckt av ett slags rund och platt mössa, som icke var så alldeles olik en kalott, satt vid ett avlångt bord fullt av pappersrullar och ofantliga folianter; till höger om honom satt jesuitpriorn, till vänster kyrkoherden i Montdidier. Gardinerna voro till hälften fördragna och släppte endast in en mystisk dager, passande för ett saligt drömmeri. Alla de värdsliga föremål, som kunna träffa blicken, då man kommer in i en ung mans rum, i synnerhet när denna unga man är musketör, hade försvunnit som genom ett trollslag, och troligen av fruktan, att anblicken av dem kunde åter bringa hans herre på denna värdens tankar, hade Bazin lagt beslag på värja, pistoler, den plymagerade hatten samt broderier och spetsar av alla möjliga slag. Men i deras ställe tyckte d'Artagnan sig i en mörk vrå se något liknande ett gissel, som hängde på en spik i väggen.
Vid bullret, som d'Artagnan gjorde, då han öppnade dörren, lyfte Aramis upp huvudet och kände igen sin vän. Men till den unga mannens stora förvåning syntes hans anblick icke göra något starkare intryck på musketören, till den grad frigjord var hans själ från allt jordiskt.
»God dag, kära d'Artagnan», sade Aramis, »det var mycket angenämt att få se dig.»
»Detsamma säger jag», svarade d'Artagnan, »fast jag ännu inte är riktigt säker på, att det är Aramis jag talar med.»
»Han själv, min kära vän, han själv. Vad kan väl komma dig att tvivla på…»
»Jag var rädd för att ha tagit fel på rum och jag trodde först, att jag kommit in till någon kyrkans man; och sedan,
