»Då däremot…?»
»Ingenting», svarade Aramis, »ingenting alls.»
»Således avstår du för alltid från världen? Det är ditt fasta, ditt orubbliga beslut?
»Ja, för alltid. Du är min vän i dag, i morgon är du för mig intet annat än en skugga, eller ännu mera, du finns inte till för mig. Och världen! — den är en grav, ingenting annat.»
»För fan! Det är bra sorgligt vad du där säger mig.»
»Ja, vad skall man göra? Min kallelse drager mig till sig, rycker mig oemotståndligt med sig!»
D'Artagnan smålog och svarade ingenting. Aramis fortfor:
»Och ändå, medan jag ännu hänger fast vid det jordiska, skulle jag så gärna velat tala med dig om dig själv, om våra vänner.»
»Och jag», sade d'Artagnan, »jag skulle så gärna velat tala med dig om dig själv, men jag ser dig så borta från allt; kärleken säger du fy åt, dina vänner äro endast skuggor, världen är en grav.»
»Ack, du får nog själv erfara det!» sade Aramis med en suck.
»Låt oss då inte mera tala om saken», sade d'Artagnan, »och låt oss bränna upp det här brevet, som förmodligen underrättar dig om någon ny otrohet av din grisett eller kammarsnärta…»
»Vilket brev?» utropade Aramis.
»Ett brev, som anlänt till dig under din frånvaro och som man bett mig lämna dig.»
»Men från vem är detta brev?»
»Kors! Från någon förgråten kammarjungfru, någon förtvivlad grisett; kanske från fru de Chevreuses kammartärna, som varit tvungen att följa sin matmor tillbaka till Tours och som nu för att vara riktigt fin skrivit på parfymerat papper och förseglat sitt brev med ett sigill med hertiglig krona.»
»Vad är det du säger?»
»Kors för tusan, jag har visst tappat det!» sade d'Artagnan listigt och låtsade leta efter det. »Det är då för lyckligt, att världen bara är en grav, männen och alltså även kvinnorna bara skuggor, kärleken en känsla, som du säger fy åt.»
»Åh, d'Artagnan, d'Artagnan», utropade Aramis, »du pinar ihjäl mig!»
