Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Nej, se här har jag det!» sade d'Artagnan och tog upp brevet ur fickan.

Aramis tog ett språng, ryckte till sig brevet och läste eller snarare slukade dess innehåll med strålande min.

»Det ser ut som om den där kammarjungfrun förstår sig på att stilisera ett brev», sade brevets överbringare vårdslöst.

»O, tack, tack, d'Artagnan!» utropade Aramis nästan utom sig av glädje. »Hon var tvungen att vända om till Tours, hon är mig inte otrogen, hon älskar mig fortfarande. Kom, min vän, kom och låt mig omfamna dig, jag kvävs av glädje!»

Och de båda vännerna började dansa omkring den vördnadsvärde S:t Chrysostomus och trampade därvid tappert på disputationshandlingens blad, som fallit på golvet.

I samma ögonblick kom Bazin in med spenaten och omeletten.

»Bort härifrån, olycklige!» skrek Aramis och kastade sin kalott i ansiktet på honom. »Gå ned igen med de där förskräckliga grönsakerna och den där rysliga mellanrätten och begär i stället en späckad kanin, en gödd kapun, ett fårlår med lök och fyra buteljer gammal bourgogne.»

»Nu är stunden inne att helga ditt liv åt konungarnas konung», sade d'Artagnan, »om du är angelägen om att visa honom en artighet: Non inutile desiderium in oblatione.»

»Åt fanders med allt latin! Låt oss dricka, min kära d'Artagnan, dricka gott och dricka mycket, och berätta mig sedan litet om vad man har för sig därute i världen.»



27.
ATHOS’ HUSTRU

»Nu återstår det oss att skaffa underrättelser om Athos», sade d'Artagnan till den uppspelta Aramis, sedan han talat om för honom, vad som tilldragit sig i huvudstaden efter deras avresa, och sedan en förträfflig middag kommit dem att glömma, den ene sin disputation, den andre sin trötthet.

»Tror du då, att det hänt honom någon olycka?» frågade Aramis. »Athos är så kallblodig, så tapper och hanterar så skickligt sin värja.»