Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/308

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Och hennes bror?» tillade d'Artagnan tveksamt.

»Hennes bror?» sade Athos.

»Ja, prästen?»

»Åh, jag spanade efter honom för att hänga honom också, men han förekom mig, han hade dagen förut lämnat sin prästgård.»

»Vet man då inte, vem den uslingen var?»

»Det var förmodligen den skönas första älskare och medbrottsling, en snygg pojke, som kanske givit sig ut för att vara präst för att kunna gifta bort sin älskarinna och skaffa henne en betryggad ställning. Men jag hoppas att han blivit rådbråkad.»

»Ack, min Gud, min Gud!» utbrast d'Artagnan bestört över denna förfärliga historia.

»Men så smaka då på den här skinkan, d'Artagnan, den är utsökt», sade Athos och skar en skiva och lade den på den unga mannens tallrik. »Stor skada att det inte finns mer än fyra skinkor sådana som den här nere i källaren, eljest skulle jag ha druckit femtio buteljer till.»

D'Artagnan kunde icke längre uthärda ett samtal, som kunde ha gjort honom galen; han lutade huvudet i sina båda händer och låtsade somna.

»De unga karlarna förstå sig icke längre på att dricka», sade Athos med en medlidsam blick på honom, »och ändå är den här en bland de bättre!…»



28.
ÅTERFÄRDEN

D'Artagnan kände sig fortfarande alldeles överväldigad av vad Athos anförtrott honom, men emellertid föreföll honom ännu många saker i denna halva bekännelse tämligen oklara; för det första hade den gjorts av en helt och hållet berusad person till en som var det till hälften, och likväl, trots det töcken, som ångorna av två eller tre buteljer bourgogne sprida i en hjärna, hade d'Artagnan vid uppvaknandet morgonen därpå varje Athos’ ord så livligt i minnet, som om han skrivit upp dem i tankarna, allteftersom de gingo över vännens läppar. Men allt detta tvivel kom honom endast att så mycket ivrigare längta efter viss-