Ack, ni äro goda hushållare, ni! Ni komma på edra betjänters hästar och låta edra prakthästar föras efter vid handen helt sakta och i korta dagsresor.»
I detsamma stannade en fraktvagn, som för några ögonblick sedan började bli synlig på vägen från Amiens, och man såg Grimaud och Planchet med sina sadlar på huvudet stiga av den. Packvagnen skulle återvända tom till Paris, och de båda betjänterna hade förbundit sig som betalning för transporten att släcka körsvennens törst under vägen.
»Vad vill det säga?» frågade Aramis, då han såg vad som försiggick; »ingenting annat än sadlarna?»
»Förstår du nu?» frågade Athos.
»Mina vänner, det är alldeles som jag. Jag har av instinkt bevarat sadelmunderingen. Hallå, Bazin! Bär hit min nya mundering och lägg den till de andra herrarnas.»
»Och var äro dina svartrockar?» frågade d'Artagnan.
»Jo, jag bjöd dem på middag dagen efter», sade Aramis; här finns ett utmärkt vin, vare detta sagt i förbigående; jag drack dem alldeles yra i mössan, så att prästen förbjöd mig att lägga bort uniformen och jesuiten bad mig att göra honom till musketör.»
»Ja, men utan latinsk avhandling!» utropade d'Artagnan.
»Jag fordrar, att avhandlingen uteslutes.»
»Och sedan dess», fortfor Aramis, »har jag levat ett mycket angenämt liv här. Jag har börjat ett poem med enstaviga verser; det är ganska svårt, men förtjänsten i alla saker ligger ju i att besegra svårigheten. Ämnet har med kärleken att skaffa, jag skall läsa första sången för er, den har fyrahundra versrader och räcker en minut.
»För tusan, min kära Aramis», sade d'Artagnan, som avskydde vers nästan lika mycket som latin, »lägg till svårighetens förtjänst även korthetens, så kan du åtminstone vara säker på, att ditt poem har två goda egenskaper.»
»Dessutom», fortfor Aramis, »andas det endast ärbara känslor, som ni ska få höra. Således, mina vänner, återvända vi då till Paris? Bravo, jag är färdig! Vi få således återse den gode Porthos, så mycket bättre. Ni tro kanske inte, att jag saknat honom, den stora token? Han har minsann inte sålt sin häst, han — nej, inte för ett kungarike. Jag skulle vilje se honom på sin häst och med den granna sadeln ! Han bör ta sig ut som självaste Stormogul.»
Man gjorde en timmes rast för att låta hästarna pusta. Aramis betalade sin räkning, lät Bazin taga plats på pack-
