vagnen med sina kamrater, och därpå begav man sig i väg för att söka upp Porthos.
Man fann honom på benen, mindre blek än d'Artagnan hade sett honom vid sitt första besök och sittande ensam vid ett bord, dukat med en middag för fyra personer; denna middag bestod av fint lagade kötträtter, valda viner och delikata frukter.
»Å, för tusan», sade han, i det han steg upp, »ni komma alldeles lagom, mina herrar, jag har just börjat med soppan, nu ska ni äta middag med mig.»
»Åhå», sade d'Artagnan, »de där buteljerna har inte Mousqueton fångat med lasso — och där har du ju en späckad kalvfricandeau och en oxfilet…»
»Ja, jag skaffar mig krafter», sade Porthos, »jag skaffar mig krafter, ty det finns ingenting, som försvagar en människa så som de där fördömda vrickningarna. Har du nånsin vrickat dig, Athos?»
»Nej, aldrig, men jag påminner mig att jag i vårt vilda slagsmål på Férougatan fick mig ett värjstyng, som efter en fjorton dagar eller litet mera framkallade precis samma verkan.»
»Men den här middagen var väl inte för dig ensam, min kära Porthos?» frågade Aramis.
»Nej», svarade Porthos, »jag väntade några adelsmän från grannskapet, som nyss skickat återbud; ni få nu ersätta dem, jag förlorar inte på bytet. Mousqueton! Stolar och dubbelt så många buteljer.»
»Säg, mina herrar, vad tro ni det är vi äta här?» frågade Athos, sedan man suttit till bords tio minuter.
»För tusan», sade d'Artagnan, »jag äter späckad kalv med ärtskockor och märg.»
»Och jag lamfilet», sade Porthos.
»Och jag fågelbröst», sade Aramis.
»Ni misstar er allesammans, mina herrar», svarade Athos allvarligt, »ni äta häst.»
»Åh prat!» sade d'Artagnan.
»Häst?» utropade Aramis med en grimas.
»Ja, just häst. Eller hur, Porthos, är det inte häst vi äta? Det är kanske sadelmunderingarna också?»
»Nej, mina herrar, jag har glömt munderingen», sade Porthos.
»Sannerligen äro vi inte lika goda kålsupare allesammans», sade Aramis; »»man kunde tro, att det vore ett avtal mellan oss»
