Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Vad skulle jag göra?» sade Porthos; den där hästen var alldeles för ståtlig, den skämde ut mina besökande, och jag ville inte förödmjuka dem.»

»Och så är väl din hertiginna fortfarande borta och badar?» återtog d'Artagnan.

»Ja visst», svarade Porthos. »Och ser ni, provinsens guvernör, en av de adelsmän jag i dag väntade till middagen, tyckte så mycket om hästen, att jag skänkte honom den.»

»Skänkte?» utropade d'Artagnan.

»Ja, min Gud, skänkte, det är rätta ordet», sade Porthos, »ty den var alldeles säkert värd hundrafemtio louisdorer och den gnidaren ville inte betala mig mer än åttio.»

»Utan sadeln?» frågade Aramis.

»Ja, utan sadeln.»

»Ni torde observera, mina herrar», sade Athos, »att det ändå är Porthos, som gjort den bästa affären av oss allesammans.»

Det blev nu ett allmänt skratt, så att den stackars Porthos kände sig helt bestört; men man förklarade snart för honom orsaken till denna munterhet, vari han deltog på sitt vanliga bullersamma sätt.

»Så att på det sättet äro vi alla stadda vid kassa?» sade d'Artagnan.

»Inte jag för min del», sade Athos; »jag fann Aramis’ spanska vin så gott, att jag lät värdshusvärden packa ned ett sextiotal buteljer i betjänternas packvagn, och det tog hårt på kassan.»

»Och jag», sade Aramis, »tänk er bara, jag har givit min sista sou till kyrkan i Montdidier och jesuiterna i Amiens, och dessutom hade jag förbindelser, som måste inlösas, mässor beställda av mig för mig själv och för er, mina herrar, som man kommer att läsa och som jag inte tvivlar på komma att göra oss mycket gott.»

»Och jag», sade Porthos, »tro ni inte, att min vrickning kostat mig något, för att nu inte tala om Mousquetons blessyr, för vilken jag måst låta fältskären komma två gånger om dagen och han har tagit dubbel betalning, skyllande på att Mousqueton, det nötet, låtit ge sig en kula i en kroppsdel, som man annars inte brukar visa för någon annan än apotekaren; också har jag allvarligt förmanat honom att aldrig låta såra sig där mera.»

»Seså, seså», sade Athos och utbytte ett småleende med d'Artagnan och Aramis, »jag ser, att du uppfört dig stor-