»En person, som intresserar sig för er mer än hon kan säga, ville gärna veta, vilken dag ni skulle kunna vara i stånd att göra en promenad i skogen. I morgon skall en lakej i svart och rött livré vänta på ert svar vid Hotel du Champ-du-Drap-d'Or.»
»Åh», sade d'Artagnan för sig själv, »det här var lustigt! Det ser ut som om mylady och jag äro angelägna att få veta hur en och samma person mår. Nå, Planchet, hur är det med greve de Wardes? Han är således inte död?»
»Nej, herre, han mår så bra man kan må med fyra värjstyng i kroppen, ty ni gav verkligen, förlåt att jag säger det, den kära adelsmannen fyra stycken, och han är ännu gruvligt svag efter att ha förlorat nästan allt sitt blod. Som jag sa' herrn, kände Lubin inte igen mig och talade om för mig hela vårt äventyr från början till slut.»
»Mycket bra, Planchet, du är en krona bland betjänter. Och sitt nu upp igen och låt oss söka hinna upp vagnen.»
Detta dröjde icke länge, om fem minuter såg man vagnen, som stannat vid vägkanten; en rikt klädd kavaljer till häst höll sig vid vagnsfönstret.
Samtalet mellan mylady och ryttaren var till den grad livligt, att d'Artagnan stannade på andra sidan vagnen, utan att någon annan än den vackra kammarjungfrun märkte hans närvaro.
Samtalet fördes på engelska, ett språk som d'Artagnan icke förstod, men på tonen tyckte den unga mannen sig höra, att den vackra engelskan var mycket uppretad, hon slutade med en åtbörd, som icke tillät något tvivel om samtalets natur, nämligen med ett slag av solfjädern, givet med sådan kraft, att det lilla kvinnliga toalettföremålet flög i tusen bitar.
Kavaljeren slog till ett gapskratt, som tycktes ytterligare förbittra mylady.
D'Artagnan ansåg nu ögonblicket inne att träda emellan; han red fram till det andra vagnsfönstret och sade, i det han artigt lyfte på hatten:
»Madame, tillåter ni mig att erbjuda er min tjänst? Det förefaller mig som om den här herrn förargade er. Säg bara ett ord, och jag åtar mig att straffa honom för hans brist på artighet.»
Vid hans första ord hade mylady vänt sig om, med förvåning betraktande den unga mannen, och då han slutat, svarade hon på god franska:
»Min herre, jag skulle mycket gärna ställa mig under ert
