beskydd, om inte den person, som grälar på mig, vore min bror.»
»Ack, förlåt mig då!» sade d'Artagnan; »ni fattar väl, att jag inte visste detta!»
»Vad blandar den där glopen sig i?» skrek kavaljeren, som mylady kallat sin bror, i det han böjde sig ned till vagnsfönstret, »och varför fortsätter han inte sin väg?»
»Glop kan ni vara själv!» sade d'Artagnan, i det han i sin ordning böjde sig ned på hästen och svarade genom vagnsfönstret på sin sida; »jag fortsätter inte min väg, därför att det roar mig att stanna här.»
Kavaljeren sade några ord på engelska åt sin syster.
»Jag talar franska, jag», sade d'Artagnan, »gör mig därför det nöjet att svara på samma språk, om jag får be. Ni är den här damens bror, må så vara, men ni är inte min, lyckligtvis.»
Man hade kunnat vänta, att mylady, rädd som kvinnorna i allmänhet bruka vara, skulle gå emellan i början av denna de båda herrarnas utmanande hållning mot varandra för att hindra tvisten att gå längre; men tvärtom lutade hon sig vårdslöst tillbaka i vagnen och skrek:
»Kör hem!»
Den vackra kammarjungfrun kastade en orolig blick på d'Artagnan, vars fördelaktiga utseende tycktes ha gjort intryck på henne.
Vagnen körde bort och lämnade de båda männen ansikte mot ansikte med varandra, utan att något materiellt hinder längre skilde dem åt.
Kavaljeren gjorde en rörelse för att följa efter vagnen, men d'Artagnan, vars redan sjudande vrede ökades ännu mera, då han i honom kände igen den engelsman, som i Amiens spelat av Athos hans, d'Artagnans, häst och varit nära att även vinna hans diamant, fick tag i hans tygel och hejdade honom,
»Hör nu, min herre», sade d'Artagnan, »ni synes mig vara en ännu större glop än jag, ty det ser ut som om ni glömmer den lilla tvist vi börjat med varandra och som ännu är ouppgjord.»
»Åhå», sade engelsmannen, »det är ni, min herre! Ni tycks ovillkorligen vilja spela, ni, vare sig det ena eller andra spelet.»
»Ja, och det påminner mig om, att jag har en revansch att ta. Vi få väl se, min bästa herre, om ni sköter värjan lika bra som tärningarna.»
