Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/340

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Jag skulle ärva en fiende!» sade Athos; »vem tar du mig för?»

»Det är ju brukligt i krig», sade d'Artagnan, »varför skulle det då inte vara detsamma i en duell?»

»Till och med på slagfältet har jag aldrig gjort det», sade Athos.

Porthos ryckte på axlarna, Aramis gillade med en rörelse av läpparna Athos’ beslut.

»Då», sade d'Artagnan, »lämna vi pengarna åt betjänterna, som lord Winter bad oss.»

»Ja», sade Athos, »låt oss ge den här börsen åt betjänterna, men inte åt våra, utan åt engelsmännens.»

Därmed tog han börsen och kastade den åt kusken, i det han ropade:

»Åt er och edra kamrater!»

Detta storslagna handlingssätt av en man själv, alldeles utblottad, slog själva Porthos, och detta franska ädelmod, som sedan omtalades av lord Winter och hans vän, vann stort bifall av alla utom av herrar Grimaud, Mousqueton, Planchet och Bazin.

Då lord Winter skildes från d'Artagnan, gav han honom sin systers adress; hon bodde vid Place Royale, som på den tiden var den modernaste stadsdelen, nummer sex. Dessutom erbjöd han sig att komma och hämta honom för att presentera honom. D'Artagnan stämde möte med honom klockan åtta denna samma afton hos Athos.

Denna presentation för mylady upptog mycket livligt vår gaskognarens tankar. Han påminde sig, på vilket egendomligt sätt denna kvinna hittills varit inblandad i hans öden. Enligt hans övertygelse var hon ett av kardinalens kreatur, och likväl drogs han oemotståndligt till henne genom en av dessa känslor, som man icke kan förklara för sig själv. Hans enda fruktan var, att mylady skulle i honom känna igen mannen från Meung och Dover. Då visste hon även att han var en bland herr de Trévilles vänner och att han i följd därav tillhörde konungen med liv och själ, vilket skulle komma honom att förlora något av sina fördelar; ty kände hon honom lika bra som han henne, så voro de ju jämspelta. Den nyss började kärleksintrigen mellan henne och greve de Wardes bekymrade icke särdeles vår inbilska unga man, huruväl greven var både ung, vacker, rik och stod i stor gunst hos kardinalen. Det är icke för intet man är tjugu år och framför allt född i Tarbes.

D'Artagnan började med att gå hem till sig och göra en