liv i sina händer, och som inte velat begagna sig av sina fördelar fast vi voro i dubbelt avseende fiender, eftersom det var jag, som förolämpade honom och jag därtill är engelsman. Tacka honom därför, om du hyser någon vänskap för mig.»
Mylady rynkade lätt ögonbrynen, ett nästan omärkligt moln drog över hennes panna och ett så egendomligt leende syntes på hennes läppar, att den unga mannen, då han såg denna tredubbla skiftning i anletsdragen, kände liksom en rysning.
Brodern märkte ingenting, han hade vänt sig om för att leka med myladys favoritapa, som hade ryckt honom i rocken.
»Var välkommen, min herre», sade mylady med en röst, vars synnerliga mildhet skarpt stack av mot de tecken till dåligt lynne, som d'Artagnan nyss lagt märke till; »ni har i dag förvärvat er eviga anspråk på min tacksamhet.»
Engelsmannen vände sig nu om och berättade henne hela striden utan att glömma en enda detalj. Mydady hörde på honom med den största uppmärksamhet, men det syntes lätt, hur hon än ansträngde sig att dölja sina känslor, att denna berättelse icke var särdeles behaglig för henne; blodet steg henne åt huvudet, hennes lilla fot rörde sig otåligt under klänningen.
Lord Winter märkte ingenting. När han slutat tala, gick han fram till ett bord, på vilket stod en bricka med en butelj spanskt vin och några glas; han slog i två glas och inbjöd d'Artagnan att dricka med sig.
D'Artagnan visste, att en engelsman ansåg det för en stor oartighet, om man nekade att dricka med honom. Han gick därför fram till bordet och tog det andra glaset. Emellertid lämnade han icke mylady ur sikte, och han såg i en spegel, vilken förvandling, som försiggick i hennes ansikte. Nu, då hon trodde sig icke längre vara observerad, förvredos hennes anletsdrag av något liknande grymhet; hon nästan slet sönder näsduken mellan tänderna.
Den lilla vackra kammarjungfrun, som d'Artagnan redan förut lagt märke till, kom nu in; hon sade på engelska några ord till lord Winter, som genast vände sig till d'Artagnan och bad honom ursäkta, att han måste avlägsna sig för en angelägen affärs skull, varjämte han uppdrog åt sin syster att hålla den unga mannen skadeslös för att han, lorden, icke längre kunde göra honom sällskap.
D'Artagnan utbytte ett handslag med lord Winter och
