återvände därpå till mylady. Hennes ansikte hade med en förvånande rörlighet återtagit sitt behagliga uttryck, och endast några små röda fläckar på näsduken utvisade, att hon hade bitit läpparna blodiga.
Hennes läppar voro förtjusande, man kunde tro dem vara av korall.
Samtalet tog en livlig vändning. Mylady tycktes vara vid fullkomligt gott lynne igen. Hon talade om, att lord Winter icke var hennes bror, utan endast hennes svåger; hon hade varit gift med en yngre bror, som lämnat henne som änka med en son. Denna son var ensam arvinge till lord Winter, såvida han icke gifte sig. Allt detta kom d'Artagnan att se en slöja, som dolde något, men ännu kunde han icke blicka under slöjan.
För övrigt var d'Artagnan efter en halvtimmes samtal övertygad om att mylady var hans landsmaninna; hon talade franska så rent och med en sådan elegans, att det icke kunde bli några tvivel om den saken.
D'Artagnan utbredde sig i artiga fraser och försäkringar om sin tillgivenhet. Vid alla de plattheter, som undföllo den unga gaskognaren, smålog mylady välvilligt. Till sist blev det tid att gå sin väg; d'Artagnan tog avsked av mylady och lämnade salongen som den Tyckligaste bland alla dödliga.
I trappan mötte han den vackra kammarjungfrun, som i förbigående sakta snuddade vid honom och som, rodnande ända till hårfästet, bad om ursäkt för att hon kommit att knuffa till honom, och det med en röst så behaglig, att förlåtelsen beviljades henne på ögonblicket.
D'Artagnan återkom dagen därpå och blev ännu bättre mottagen än dagen förut. Lord Winter var icke där, det var mylady, som denna afton ensam underhöll honom. Hon syntes hysa stort intresse för honom, frågade varifrån han var, vilka hans vänner voro och om han aldrig tänkt på att ägna sig åt kardinalens tjänst.
D”Artagnan, som, enligt vad vi redan veta, var mycket klok och försiktig för sina tjugu år, erinrade sig nu sina misstankar mot mylady; han höll ett svassande lovtal över hans eminens och sade henne, att han icke skulle ha underlåtit att inträda i kardinalens garde i stället för konungens, om han till exempel hade känt herr de Cavois i stället för herr de Tréville.
Mylady bytte otvunget om samtalsämne och frågade d'Artagnan på det mest osökta sätt i världen, om han varit i England någon gång. D'Artagnan svarade, att han blivit
