hört talas om och som prokuratorskans visserligen litet torra men ändå ganska eleganta händer skulle öppna för hans beundrande blickar.
Och slutligen skulle han, den på jorden kringirrande mannen, mannen utan förmögenhet och utan familj, soldaten, van vid värdshusen, krogarna, tavernerna och vinstugorna, läckergommen, som för det mesta var tvungen att nöja sig med de bitar han kunde snåla sig till, nu skulle han få vara med om ordentliga familjemåltider, njuta av ett bekvämt hemliv och vänja sig vid dessa små omsorger, som smaka desto bättre, ju mera härdad man blivit, efter vad gamla knektar påstå.
Att i egenskap av kusin få komma varje dag och slå sig ned vid ett gott bord, förjaga rynkorna från den gamla prokuratorns gula och fårade panna, en smula plocka de unga skrivarna, medan man lärde dem att spela farao, raffel och landsknekt med alla deras finesser och att i betalning för en timmes lektion spela av dem en hel månads besparingar, allt detta tilltalade redan på förhand Porthos alldeles ofantligt.
Musketören påminde sig visserligen då och då de elaka rykten, som vid denna tid voro i omlopp om prokuratorerna och som överlevat dem: gnideriet, förknappningarna, fastedagarna; men som Porthos med undantag av några snålhetsanfall, som han alltid ansett mycket opassande, i det hela funnit prokuratorskan ganska frikostig, det vill säga för att vara en prokuratorska, så hoppades han ändå att komma i ett behagligt och väl ordnat hem.
Men redan vid porten började musketören få sina tvivel: entrén var allt annat än lockande: portgången stinkande och mörk, trappan illa upplyst av små gallerfönster, genom vilka dagsljuset med möda silade sig in från granngården och i första våningen en låg dörr, beslagen med ofantliga spikar liksom huvudporten till Grand-Châtelet.
Porthos knackade; en lång, blek skrivare, med ansiktet begravet i en skog av okammat hår, kom och öppnade och hälsade med minen hos en man, tvungen att hos en annan respektera på samma gång den resliga figuren, som utvisar styrka, militäruniformen, som anger ståndet, och den blomstrande ansiktsfärgen, som skvallrar om vanan att leva gott.
En annan, mindre skrivare syntes bakom den förste, en tredje, mera storväxt bakom den andre, och en springpojke på tolv år bakom den tredje. Summa tre och en halv skri-
