Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


kvinna med de olycksbringande planerna, som ett ögonblick skrämt honom, hon var en eldig, passionerad älskarinna, som helt gav sig åt en kärlek hon själv tycktes känna. Nära två timmar gingo på detta sätt.

Emellertid stillades de båda älskandes första varma ömhetsbetygelser; mylady, som icke hade samma skäl som d’Artagnan att glömma, återkom först till verkligheten och frågade den unga mannen, om han på förhand klart och bestämt gjort upp för sig de åtgärder, som dagen därpå borde leda till ett möte mellan honom och de Wardes.

Men d'Artagnan, vars tankar tagit en helt annan riktning, glömde sig som en tok och svarade, att det nu var väl sent på dagen att tänka på dueller med värjstötar.

Denna likgiltighet för den enda sak, som intresserade henne, förskräckte mylady, vars frågor blevo allt enträgnare.

Då ville d'Artagnan, som aldrig på fullt allvar tänkt på denna omöjliga duell, byta om samtalsämne, men det lyckades icke. Mylady höll honom kvar inom de gränser, som på förhand blivit uppdragna av hennes okuvliga energi och järnvilja.

D'Artagnan trodde sig mycket fyndig, då han tillrådde mylady att förlåta de Wardes och att avstå från sina vilda hämndplaner. Men vid första ord av honom spratt hon till och drog sig från honom.

»Skulle ni kanske vara rädd, kära d'Artagnan?» sade hon med en vass och spefull röst, som genljöd sällsamt i mörkret.

»Det tänker ni väl inte, älskade», svarade d'Artagnan; »men antag, att den stackars greve de Wardes vore mindre brottslig än ni tror?»

»I alla fall har han bedragit mig», sade mylady strängt, »och i samma stund han gjort det, har han även förtjänt att dö.»

»Då skall han också dö, eftersom ni dömer honom!» sade d'Artagnan i så bestämd ton, att mylady däri såg uttrycket av en hängivenhet, färdig att bestå alla prov.

Hon närmade sig honom genast på nytt.

Vi kunna icke säga, hur lång natten var för mylady; men d'Artagnan tyckte sig knappast ha varit hos henne ett par timmar, då dagen började tränga in genom persiennernas spjälor och snart spred sitt bleka ljus över rummet. När d'Artagnan beredde sig att lämna mylady, påminde hon honom om löftet att skaffa henne hämnd på de Wardes.