»Ja, Jag är beredd», sade d'Artagnan, »men först skulle jag bra gärna vilja vara säker på en sak.»
»Och det är?» frågade mylady.
»Att ni älskar mig.»
»Det tycker jag mig ha bevisat er.»
»Ja, också tillhör jag er med kropp och själ.»
»Tack, min tappra älskare! Men liksom jag bevisat er min kärlek, skall ni också bevisa mig er, inte sant?»
»Jo, visst! Men om ni älskar mig, som ni säger», genmälde d’Artagnan, »hyser ni då ingen fruktan för min skull?»
»Vad skulle jag väl frukta?»
»Kors, att jag kan bli farligt sårad, kanske dödad.»
»Omöjligt», sade mylady, »ni är så tapper och sköter er värja så väl.»
»Ni skulle således inte föredraga ett sätt, som skaffade er hämnd, på samma gång det gjorde striden onödig?»
Mylady betraktade sin älskare under tystnad; den första morgongryningens bleka strålar gåvo åt hennes klara ögon ett underligt, olycksbådande uttryck.
»Jag tror sannerligen att ni nu börjar tveka», sade hon.
»Nej, jag tvekar inte, men det gör mig verkligen ont om den stackars de Wardes nu, då ni inte längre älskar honom, och jag tycker, att en man bör vara så grymt straffad genom blotta förlusten av er kärlek, att han inte behöver något annat straff.»
»Vem säger er, att jag älskat honom?» frågade mylady.
»Åtminstone kan jag nu utan alltför mycken inbilskhet tro, att ni älskar en annan», sade den unga mannen i smekande ton, »och, jag upprepar det, jag tycker synd om greven.»
»Ni?» frågade mylady.
»Ja, just jag.»
»Och varför?»
»Därför att jag ensam vet…»
»Vad vet ni?»
»Att han långtifrån är eller har varit så brottslig mot er, som det ser ut.»
»Verkligen?» sade mylady med orolig min. »Förklara er, ty jag förstår verkligen inte vad ni menar.»
Och hon betraktade d’Artagnan, som höll henne omfamnad, med allt mer och mer upplågande blickar.
»Ja, jag är en man av heder, jag», sade d'Artagnan, bestämd att göra ett slut på saken, »och sedan er kärlek tillhör
