»För fjorton dagar sedan eller kanske något mera.»
»Det stämmer.»
»Och i går afton var han där igen.»
»I går afton?»
»Ja, en liten stund innan ni själv kom dit.»
»Min kära Athos, vi äro omsnärjda av ett helt nät av spioner. Och du tror, att han kände igen dig, Ketty?»
»Jag drog ner huvan, då jag fick se honom, men kanske var det för sent.»
»Gå ner, Athos, du som han misstror mindre än mig, och se efter om han ännu står i porten.»
Athos gick ner och kom snart tillbaka.
»Han har gått», sade han, »och hans dörr är stängd.»
»Han har gått för att avlägga rapport, att alla duvorna för ögonblicket äro inne i duvslaget.»
»Nå, men låt oss då flyga ut», sade Athos, »och endast lämna kvar Planchet för att ge oss underrättelser.»
»Vänta litet! Vi ha ju skickat efter Aramis.»
»Det är sant», sade Athos, »låt oss då vänta på Aramis.»
I detsamma kom Aramis in.
Man förklarade saken för honom och framhöll, hur angeläget det var, att han hos någon av sina fina bekantskaper kunde skaffa Ketty en plats.
Aramis tänkte efter några ögonblick och sade därpå rodnande:
»Skulle jag därmed göra dig en verklig tjänst d'Artagnan?»
»Ja, jag blir dig tacksam för hela mitt liv.»
»Nåväl, fru de Bois-Tracy har bett mig att för en av hennes vänninor, som jag tror bor i landsorten, skaffa en bra och pålitlig kammarjungfru, och om du, min kära d’Artagnan, kan ansvara mig för den här unga fröken…»
»Ack, min herre», utropade Ketty, »jag skall med obrottslig trohet tjäna den person, som hjälper mig att komma bort från Paris, det kan ni vara förvissad om.»
»Nå, då», sade Athos, »passar det ju förträffligt.»
Aramis slog sig ned vid ett bord och skrev några ord, som han förseglade med en ring, och gav Ketty biljetten.
»Seså, mitt barn», sade d’Artagnan, »du vet, att det inte är bättre ställt här för oss än för dig. Låt oss nu skiljas åt, vi återse varandra, när det blir bättre tider.»
»Och när än vi återse varandra och var det än må bli», sade Ketty, »skall ni återfinna mig älskande er lika högt som jag gör det nu i dag.»
