»En ed att lita på!» sade Athos, under det d'Artagnan följde Ketty till trappan.
Strax därefter skildes de tre unga männen åt, sedan de stämt möte klockan fyra hos Athos, och lämnade Planchet kvar att vakta huset. Aramis gick hem till sig, Athos och d’Artagnan sysselsatte sig med safirens belånande.
Som vår gaskognare beräknat, fick man utan svårighet låna trehundra pistoler på ringen; dessutom lät juden förstå, att om man ville sälja den, skulle han betala ända till femhundra pistoler, därför att den skulle bli en präktig pendang till ett par örhängen.
Athos och d'Artagnan behövde med soldatens raskhet och med ett par kännares sakkunskap knappast tre timmar för att köpa in en musketörs hela utrustning. Dessutom var Athos lätt att handla med och granseigneur ända ut i fingerspetsarna; tyckte han om en sak, så betalade han vad som begärdes, utan att ens göra ett försök att pruta. D'Artagnan ville visserligen göra sina invändningar, men då lade Athos småleende sin hand på hans axel, och d’Artagnan förstod, att det kunde anstå honom, en liten gaskognisk adelsman, att pruta, men icke en man med utseende och hållning av en furste.
Musketören kom över en präktig andalusisk häst, kolsvart, med eldiga näsborrar, fina och eleganta ben och som var på sjätte året. Han undersökte den och fann den felfri. Han fick betala tusen livres för den. Kanske hade han kunnat få den billigare, men under det d’Artagnan talade med hästhandlaren om priset, räknade Athos upp de hundra pistolerna på bordet.
Grimaud fick en picardisk häst, grovt och starkt byggd, som kostade trehundra livres,
Men sedan sadel åt den hästen och vapen åt Grimaud blivit köpta återstod icke en enda sou av Athos‘ hundrafemtio pistoler. D'Artagnan erbjöd sin vän att taga litet med av hans anpart och, om han så ville, betala igen det framdeles, men i stället för att svara, endast ryckte Athos på axlarna.
»Hur mycket ville juden ge för safiren, om han finge köpa den?» frågade Athos.
»Femhundra pisoler.»
»Det vill säga tvåhundra pistoler till, hundra åt dig och hundra åt mig. Men det är ju en hel förmögenhet, min vän; gå tillbaka till juden.»
»Huru! Du vill…»
»Ja, den där ringen skulle bara väcka alltför sorgliga min-
