Ingen underskrift.
»Det är en snara», sade Athos, »gå inte dit, d’Artagnan.»
»Emellertid», svarade d’Artagnan, »tycker jag mig mycket väl känna igen stilen.»
»Den är kanske efterapad», genmälde Athos; »klockan sex eller sju på aftonen den här tiden på året är Chaillotvägen alldeles öde; du kunde lika gärna ta dig en promenad i Bondyskogen.»
»Men om vi skulle ge oss av dit alla fyra!» sade d'Artagnan. »För fan, man skulle väl inte sluka oss allesammans heller med fyra betjänter och hästar och vapen.»
»Och så blir det ett tillfälle att visa vår utrustning», sade Porthos.
»Men om det är ett fruntimmer, som skriver», sade Aramis, »och hon inte vill bli sedd, så betänk, att du komprometterar henne, d’Artagnan, något som illa anstår en adelsman.»
»Vi kunna ju stanna på avstånd», sade Porthos, »och han ensam rider fram.»
»Ja, men ett pistolskott är snart lossat från en vagn, som kör i galopp.»
»Bah», sade d'Artagnan, »man träffar mig inte! Och då hinna vi snart upp vagnen och göra slut på dem, som åka i den. Det blir alltid så många fiender mindre.»
»Han har rätt», sade Porthos, »batalj! Vi böra ju alltid pröva våra vapen.»
»Nå ja, låt oss skaffa oss det nöjet», sade Aramis med sin lugna och sorglösa min.
»Som ni vill, mina vänner», sade Athos.
»Mina herrar», sade d'Artagnan, »klockan är halv fem, vi hinna nätt och jämnt till klockan sex vara på vägen till Chaillot.»
»Och dessutom», sade Porthos, »så får ingen se oss, om vi ge oss av för sent, och det vore skada. Låt oss därför göra oss i ordning, mina herrar.»
»Men det andra brevet», sade Athos, »du glömmer det; sigillet tycks likväl antyda, att det väl förtjänar att öppnas. För min del, min kära d’Artagnan, får jag verkligen säga, att jag fäster bra mycket större vikt vid det brevet än vid den där lilla lappen, som du nyss så sakta smög till ditt hjärta.»
D'Artagnan rodnade.
»Nåväl», sade den unga mannen, »låt oss se, mina herrar, vad hans eminens vill mig.»
