tingar, för vilkas skull hon alltid haft heta strider med sin man.
Men det verkliga avskedet skedde inne hos fru Caquenard, och det var hjärtslitande.
Så länge prokuratorskan kunde med blicken följa sin älskade, stod hon och viftade med näsduken och lutade sig därvid så långt ut genom fönstret, att man kunnat tro henne vilja kasta sig ut genom det. Porthos tog emot alla dessa ömhetsbevis med lugnet hos en man, som är van vid sådant. Det enda han gjorde var, att när han kom till gathörnet, tog han av sig hatten och svängde den som en avskedshälsning.
Aramis å sin sida skrev ett långt brev. Till vem? Ja, det visste ingen. Ketty, som samma afton skulle resa till Tours, väntade i rummet utanför.
Athos tömde i små klunkar den sista buteljen av sitt vin.
Under tiden defilerade d'Artagnan med sitt kompani. Då man kom till Faubourg Saint-Antoine, vände han sig om för att muntert kasta en blick på Bastiljen; men som det endast var Bastiljen han betraktade, såg han icke mylady, som ridande på en isabellafärgad häst utpekade honom för två karlar med obehagligt utseende och som genast närmade sig leden för att taga honom i närmare betraktande. På den frågande blick, som de kastade på mylady, svarade hon med ett tecken, att det just var han. Säker på att något misstag icke längre var möjligt vid verkställandet av hennes uppdrag, sporrade hon sin häst och försvann.
De båda karlarna följde därpå kompaniet, och i slutet av Fauborg Saint-Antoine kastade de sig upp på ett par sadlade hästar, som en betjänt utan livré höll i beredskap åt dem.
41.
LA ROCHELLES BELÄGRING
La Rochelles belägring var en av de stora politiska tilldragelserna under Ludvig XIII:s regering och ett av kardinalens stora krigiska företag. Det bör således vara av intresse och är till och med nödvändigt, att vi säga några ord därom; flera av detaljerna under denna belägring knyta sig dessutom på ett alltför viktigt sätt till den historia vi företagit oss att berätta, för att vi skulle kunna förbigå dem under tystnad.
