Kardinalens politiska planer, då han företog denna belägring, voro vitt omfattande. Låtom oss först framställa dem och sedan övergå till de mera enskilda avsikter, som kanske hade icke mindre inflytande på hans eminens än de förra.
Av de betydande städer, som av Henrik IV överlämnades åt hugenotterna som säkerhetsplatser, återstod nu endast La Rochelle. Det gällde således att förstöra detta kalvinismens sista bålverk, en farlig surdeg, med vilken oupphörligt blandade sig jäsningsämnen av inhemska uppror eller utländska krig.
Missnöjda spanjorer, engelsmän, italienare, äventyrare av alla nationaliteter, lyckoriddare av alla slag skyndade vid första signal att ställa sig under protestanternas fanor och organiserade sig till en stor och vidsträckt förening, vars grenar länge spredo sig över alla punkter av Europa.
La Rochelle, som fått ny vikt genom de andra kalvinistiska städernas undergång, var således en splitets och ärelystnadens brännpunkt. Vad mera var, dess hamn utgjorde den sista för engelsmännen öppna porten till det franska riket, och genom att stänga den för England, Frankrikes ständiga fiende, skulle kardinalen fullborda det verk, som Jeanne d'Arc och hertigen av Guise hade påbörjat.
Bassompierre, som var på en gång protestant och katolik, protestant av övertygelse och katolik såsom kommendör av Helge Andsorden; Bassompierre, som var tysk till börden och fransman i själ och hjärta; Bassompierre slutligen, som förde ett särskilt kommando vid La Rochelles belägring, sade ju, då han anföll i spetsen för några andra höga herrar, protestanter liksom han:
»Ni skola få se, mina herrar, att vi äro dumma nog att taga La Rochelle.»
Och Bassompierre hade rätt: kanonaden mot ön Ré förutspådde för honom dragonaderna i Cevennerna, intagandet av La Rochelle var ett företal till Nantesiska ediktet.
Men, som vi redan framhållit, jämte dessa den utjämnande och förenklande ministerns planer, som tillhöra historien, kan krönikören icke undgå att även se den förälskade mannens och svartsjuka rivalens små syftemål.
Richelieu hade, som var man vet, varit kär i drottningen; men om denna kärlek hos honom endast hade ett enkelt politiskt ändamål eller om den helt naturligt var en av dessa djupa passioner, som Anna av Österrike upptände hos sin omgivning, detta är en sak, som vi icke kunna avgöra; men
