»Hon är ju i fängelse i Nantes.»
»Hon har varit det», genmälde mylady, »men drottningen lyckades utverka en order av konungen, enligt vilken hon lät förflytta henne till ett kloster.»
»Till ett kloster?» frågade kardinalen.
»Ja, till ett kloster.»
»Och till vilket?»
»Det vet jag inte, saken har hemlighållits mycket väl.»
»Jag skall nog få veta det, jag!»
»Och ers eminens säger mig då, i vilket kloster den där kvinnan finns?»
»Jag ser ingenting olämpligt i det», sade kardinalen.
»Gott! Vidare har jag en annan fiende, vida fruktansvärdare för mig än den där lilla fru Bonacieux.»
»Och det är?»
»Hennes älskare?»
»Vad heter han?»
»Å, ers eminens känner honom mycket väl!» utropade mylady med uppbrusande vrede. »Det är bådas vår onda genius, det var han, som vid en sammandrabbning med några man av ers eminens‘ garde skaffade konungens musketörer segern; det var han, som gav de Wardes, ers eminens‘ utskickade, tre värjstyng och som kom saken med diamenterna att misslyckas; slutligen har han, sedan han fått veta, att det var jag som rövade bort fru Bonacieux från honom, svurit min död!»
»Aha», sade kardinalen, »jag vet vem ni menar!»
»Jag menar den uslingen d'Artagnan!»
»Det är en djärv sälle», sade kardinalen.
»Och just därför att han är en djärv sälle, är han så mycket mera att frukta.»
»Man måste», sade kardinalen, »skaffa sig ett bevis på hans förbindelser med Buckingham.»
»Ett bevis!» utropade mylady; »jag skall skaffa tio.»
»Nå, då är det ju den enklaste sak i världen, skaffa mig detta bevis, och jag låter sätta honom på Bastiljen.»
»Gott, monseigneur! Men sedan?»
»Då man är på Bastiljen, finns det icke något sedan», sade kardinalen med dov röst. »Åh, vid Gud», fortfor han, »om jag lika lätt kunde göra mig av med min fiende som jag kan befria er från edra, och om det vore mot sådana personer ni begärde strafflöshet!…»
»Monseigneur», genmälde mylady, »byte mot byte, liv mot liv — ge mig denne, så ger jag er den andre!»
