»Jag vet inte vad ni menar», svarade kardinalen, »och jag vill inte ens veta det, men jag vill gärna vara er till tjänst och jag ser inte något orätt i att bevilja er vad ni begär i fråga om en så obetydlig person, så mycket mera som den där lilla d'Artagnan, enligt vad ni säger, är en liderlig sälle, en slagskämpe, en bedragare!»
»En ärelös skurk, monseigneur, en ärelös skurk!»
»Skaffa mig då papper, bläck och penna», sade kardinalen.
»5e här, monseigneur!»
Det uppstod ett ögonblicks tystnad, som tydde på att kardinalen övertänkte ordalagen till sin skrivelse eller till och med höll på och skrev den. Athos, som icke förlorat ett ord av samtalet, tog sina båda kamrater vid vardera handen och ledde dem till andra ändan av rummet.
»Nå», sade Porthos, »vad vill du? Varför låter du oss inte lyssna till slutet av samtalet?»
»Tyst!» sade Athos med låg röst. »Vi ha hört allt vad vi behöva höra, för resten hindrar jag er inte att lyssna på resten, men själv måste jag bort.»
»Måste bort, säger du?» sade Porthos. »Men om kardinalen frågar efter dig, vad ska vi då svara?»
»Ni ska inte vänta, tills han frågar efter mig, utan ni ska genast säga honom, att jag begivit mig förut för att rekognoscera, därför att några ord av värden kommit mig att anse vägen mindre säker; jag skall först viska några ord om saken till kardinalens stallmästare; resten blir min sak, det behöva ni inte bekymra er om.»
»Var försiktig, Athos!» sade Aramis.
»Var lugn», svarade Athos, »du vet, att jag är kallblodig.»
Porthos och Aramis återtogo sina platser vid spisröret.
Athos åter gick utan all hemlighetsfullhet, tog sin häst, som tillsammans med kamraternas var bunden i luckskruvarna, övertygade med några få ord stallmästaren om nödvändigheten av en rekognoscering för återfärden, undersökte med låtsad noggrannhet fängkrutet på sin pistol, tog värjan mellan tänderna och begav sig ut på sin, som det såg ut, livsfarliga expedition på vägen till lägret.
