»Såg han inte bra ut?»
»Jo.»
»En reslig figur?»
»Ja.»
»Med blek hy och brunt hår?»
»Ja, ja, alldeles. Hur kommer det sig, herr kapten, att ni känner den där mannen? Å, om jag någonsin får tag i honom, och jag skall få reda på honom, om det så ock vore i helvetet…»
»Han väntade på ett fruntimmer?» fortfor Tréville.
»Åtminstone for han sin väg efter att ha talat ett ögonblick med den dam han väntade på.»
»Ni vet inte vad de talade om?»
»Han lämnade henne ett skrin, sade henne, att det skrinet innehöll hennes instruktioner, och uppmanade henne att icke öppna det förrän i London.»
»Det där fruntimret var engelska?»
»Han titulerade henne mylady.»
»Det var han», mumlade Tréville, »det var han! Och jag som trodde honom ännu vara kvar i Brüssel!»
»Å, herr kapten», utbrast d'Artagnan, »om ni vet vem den mannen är, så säg mig det och var han finns! Jag avstår gärna från allt, till och med från ert löfte att upptaga mig bland edra musketörer, ty framför allt annat vill jag hämnas!»
»Akta er väl för det, unga man!» utbrast Tréville; »och ser ni honom komma på ena sidan av gatan, så skynda över på den andra. Akta er att stöta emot en sådan klippa, den skulle krossa er som en glasbit.»
»Vilket icke hindrar mig, om jag någonsin får fatt i honom, att…»
»Medan ni väntar på det», avbröt Tréville, »så sök inte efter honom, om ni vill lyda ett gott råd…»
Plötsligt hejdade herr de Tréville sig, fattad av en hastig misstanke. Det bittra hat, som den unge mannen så högt uttalade mot denna främling, som skulle ha fråntagit honom hans fars brev — något som inte föreföll särdeles troligt — dolde inte detta hat någon trolöshet? Var inte denna unga man utsänd av kardinalen, kom han inte för att lägga ut någon snara för Tréville? Var inte denna föregivna d'Artagnan ett av kardinalens verktyg, som man försökte skaffa inträde i hans hus och placera i hans närhet för att tillnästla sig hans förtroende och sedan störta honom — ett knep, som använts mer än en gång. Han fixe-
