rade d'Artagnan, denna gång ännu skarpare än förut. Han kände sig endast måttligt lugnad av att betrakta detta ansikte gnistrande av skarpsinnig slughet och spelad ödmjukhet.
»Jag vet visserligen, att han är gaskognare», tänkte han, »men det kan han vara för kardinalens räkning likaväl som för min. Låtom oss pröva honom, — Unga man», sade han långsamt, »i er egenskap av son till min gamla vän — jag tar nämligen historien om det där förlorade brevet för sanning — vill jag, för att gottgöra den köld ni först tyckte er finna i mitt sätt att mottaga er, visa er det förtroendet att avslöja vår politiks hemligheter. Konungen och kardinalen äro de bästa vänner, deras skenbara misshälligheter äro endast till för att narra dumhuvuden. Jag vill inte, att en landsman till mig, en ridderlig ung man, en tapper pojke, skapad att komma sig upp här i i världen, skall låta lura sig av alla dessa tillställningar och löpa i snaran som så många andra, som störtat sig i fördärvet. Kom väl ihåg, att jag är varmt tillgiven dessa tvenne allsmäktiga herrar och att aldrig mina allvarliga handlingar skola ha något annat mål än att tjäna konungen och kardinalen — ett av de mest lysande snillen Frankrike någonsin sett födas. Och nu, unga man, rätta er därefter, och om ni, vare sig av familjeskäl eller vänskapsförbindelser eller endast av ren instinkt, har några fientliga känslor mot kardinalen av samma slag, som vi ofta se göra sig gällande hos våra ädlingar, så säg mig då helt enkelt adjö och låtom oss skiljas åt. Jag skall lämna er all den hjälp jag kan, men utan att fästa er vid min person. I alla fall hoppas jag, att min uppriktighet gör er till min vän, ty ni är hittills den första unga man, till vilken jag talat så som jag nu gjort.»
Inom sig tänkte Tréville:
»Om kardinalen skickat mig den där unga räven på halsen, så har han nog inte underlåtit, han som vet hur jag avskyr honom, att säga sin spion, att det bästa sättet att ställa sig in hos mig är att tala så illa om honom som möjligt. Också är jag säker på att, trots mina försäkringar, blir den där listiga gynnarens svar, att han avskyr kardinalen.»
Men det blev helt annorlunda än Tréville väntat sig. d'Artagnan svarade helt enkelt:
»Herr kapten, jag kommer till Paris uppfylld av alldeles liknande känslor. Min far lade mig på hjärtat att inte tåla något av någon annan än konungen, kardinalen och er, som han anser för de tre förnämsta männen i Frankrike.»
